Visst dalern mins jag det, svarade Greta, till hvilken frågan var ställd från en af hennes sidokamrater; ,visst mins jag det, hur vanskep lugt. det var, och bur det slutligen vardt begrafvet afside:.n TaY om det för oss, så är j bra! bådo alla. J vet, dä hade ett gäddhufvt och ett örmhufve?n Samtlige åhörarne sågo bestörte på hvarandra och skakade fromt, sina hufvuden, likasom det varit första gårgen de hört detta underverk, eburu Greta väl tjugo gånger förut trakterat dem med historien. Det var, säkert bortbytt,, sade en quaestionis. Skråen kunde väl inte länge lefva? sade en annan i samma ton. Jo bevars, nog kunde det allty, inöll Greta med en viss mystisk anläggning på verbet. Men det gick skrifvelsebre? in till konpgen; GustafAder i verlden, och de frögte om det inte var löfveligt till att Öa stackarn, eftersom han var så alltför micke ofärduger, cc2 kongen ånerade att han skulle lefva i sex veckor, men om han då inte dog sjelfvilligt, såe ..., Och Greta steg närmare, satte den högra banden under venstra armbogen och tapplade med fingrarna mot läpparna. Af de uttrycksfulla ögonen och nicken förstod man att hon yttrade någonting Mycket vigtigt och märkeligt. men ingen förnam hvad det egentligen var. Icke desto mindre funno sig åhörarne mycket uppbyggda deraf; de nickade med, och gjorde en åthörd af förvåning och äfven af ogillande,