De trodde ock derpå med glädjetårar; dock hvilken dödspost nu de srma sårar. vår Vän är död! och hans församling ser ej stoftet ens utaf den gede mer. När nästa sabbath nu dem sammankallar, när nästa högtidsklockas ringning skallar kring strand och sjö, kring dal och fjell, och gamla, unga lemna sina tjäll — de samlas mangrant, såsom förr, till striden, de samlas mangrant nu till helga friden; hvem såg ej, eller hörde talas cm en Gudstjenst uti Moras helgedom, der är en själ, en tro, en röst, ett hjerta — när nu de komma, och — 0 vel hvad smärta! från talarstolen höra dödens bud om deras Herde, som gått hem till Gud — — en enda gråten blir, en enda bönen: Gud gifva honom, för hans kärlek, lönen ! Men här hans maka är, skiljd långt från dem, och långt ifrån det fordna glada hem. Hon har ej dyre maken öfvergifvit; nej, trogen uti döden, som i lifvet, hon vakat vid hans plågobädd tiil slut, tills tärda lefnadslampan flämtat ut. Och efter döden — skulle de väl skiljas, de, hvilkas kärlek var en enda viijas, pånyttfödd uti Gud, de hvilkas tro och hopp ej byggde blott för jorden bo, men här ren lefde för det rätta lifvet, uti Guds uppenbarelse beskrifvet? Nej — nu de icke kunna skiljas mer: den enes ande nu förklarad ser med frid uti den andras. Bitter vorden är smärtan blott för dem, som älskat jorden. Uti den stilla verld, der utom raden utaf de många boningar i staden, med stundens sorger fyllda, eller flärd, uti den tysta, fridomgjuina verld, der Dalas störste talare sig hvilar, när ryktet med hans namn kring verlden ilar, får denne Dalas:Son ock hvilostad, inunder trädens kronor, hvilkas blad som anderöster hviska, då så skönt hvar vårsol virkar grafvens täcke grönt. Och när hans Landsmän komma — mer än andra de älska hemmet, fast de ute vandra, och sina herdar, som med himlens ord de unga födt och fört till Jesu bord — när de nu komma hit till Birgers-Staden, de vandra till hans graf. Der längst i raden af många kullarna, med kors uppå, de läsa straxt det kära namnet då, och gråtande än minnas Herdens värde i hvarje ord från Gud, som han dem lärde. w-—m.