Nej, vars; sade en annan, di säjer ju att kongen sätter m)cke större värde på allvarsamheta. Väl det, vidtog en af qvinnorn2, efter de! nu är så fatt, att ingen kan mäkta sig med pnigra köpe-klär; tack Gud att en bar råd till att slita hemväfda; skall tro, det sitter åt det ibland. Åh, nog kunde en väl mäkta sig med litet bombasäng och en kat:ibhbunsklut med, kommer derpå an, iftvände en gammal qvinna, som satt der med en väldig snusdosa i hander, det är ju inte hela verlden, heller. Det ir nu så ställt, att så fort en arendator-stackare, genom nykterhet, flit och klokhet krassiat upp sig litet, och börjat räta ryggen ett grand, så kommer husbonden med ökade, tyngre pålagor och knäcker ned horom igen, så att det knakar i knotorna; ty, om bondens täppa utvidgas, gården börjar se ordeutlig u!t, kreaturen och grödan förmeråa sig, — pass, min gubbe, tinker hans herre, du tål vid att klämma efter ännu litet mera, derföre må vi rält så gerna förbruka öfverskottet, som skatta bort det. Det är just detsamma buru vi ställa till det, vi få ändå icke lägga tillhopa nåjot för vår ålderdom eller för våra barn.,. men, är det icke grindmor som klifver dernere på väjen? pJo visst. Ilon ämnar säkert att drifva al ända fram till läjeret i qväll. Ja, hon har rätt inga andra sko att sy, hon, ty i år slipper hon allt besvär med täppan Herregårdsoxa plöja upp den åt henne. Då va mästerligt hved hennes husbonde