gen med detta talesätt någonsin kunde upp. komma. Då ä då markvardigt att ingen ska va kapabel till att få veta när stollatyet skall gå för sig, utan en skall vara tvungen att gå så här och fräga och lyas och gissa sig tillet! sade kyrkvärden i , märkelig för sin besynnerliga sed att till vissa substantiver foga en qvalitetseller qvantitetsbestämmelse af egen fabrik, Y inte flickstackara derbjemma blefna så yfa i mössa, att de hvarken tya med att få matbita lagade eller fatskrälla tvättade eller sängskrubba bäddade i sin tid för bara väntan och längtan skulll De ha satt upp stora skynke därborta på slätta, som kongen och håfve ska spisa under, berättade en af drängarne, det såg jag när jag var till skogs i går. Där ska vällan bli ett drickande och svirande, tänker jag! sade Kronpelle; phofherra kunna båi äta och dricka så då förslår, lell de se spinkiga ut. Det var förunderligt, vidtog han, som nys: förut talt om tälten, då jag skulle hugga ved. Jor i afse, så fann jag en smal videtelning i ett rör. Så fort jag kom honom nära, så skalf bar och darrade, som om han haft fråsen; och hva gang jag bö till att tx:a i toppen, så riste har sig igen. Till Jyckta blef jag le vet och satt yxa till stammen. Då skalf han ännu värre och suckade ända nere i rota: bugg me intel då geck jag från. De där ä alltför mycke underligt! ... om om ska kunna betya krig och örlig? undrade reta,