Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 3

en ni kastade er i djupet der nere, så kunde n icke dermed frälsa Don Pedro. Jag skulle vänta honom här, jag. Men nu tillåter jag er at! frälsa honom. Det enda medlet dertill är, alt ni aflägsnar honom från detta hus. Laga så, att han afligsnar sig härifrån. Genoveva fångades i denna snara. Hon reste sig upp på sina knän och räckte sina armar emot Månspökena, ehuru med förtviflans ansträngning. Hon försökte ropa till dem, att de skulle fly, men hennes dofva och qväfda röst kunde icke hinna till Don Pedros öron. Han trodde att hon i sin förtviflan påkallade hans bjelp. Men snart nedföllo hennes armar, raknade af dödsarbetet, och nu förstod hon Don Meneses infernaliska plan. Han hade betjenat sig af henne, liksom af en magnet, för att påskynda den hatade rivalens undergång. Denna tanke föll på hennes hjerta, såsom ett tungt hammarslag. Hennes slocknande blick fäste sig orörlig på Don Pedros ansigte, och Just då den unge koaungen inträngde i huset, genom den bresch, som det lyckats Månspökena att åstadkomma i muren, isades blodet i hennes ådror och hon föll med pannan mot stenarne. Pesten. nedslog som en åska öfver Don Die50, just i det ögonblick då konnngen visade sig på tröskeln till hans rum. Vid åsynen af de båda liken, drogo den unge monarken och hans raska följeslagare sig tillbaka, bleka och darrande. De hade igenkänt pestens symptomer. Den djerfve ynglingen, som velat rycka Genoveva lefvande undan hennes mans välde, vågade cke bortrycka henne såsom död. Han nödga