Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 3

för talats, det tillstås; och vi kunna omöjliger i den saken finna något ondt. Tvertom : utgör det just en af ,Skandinavernes, hufvudtendenser, att utbilda publikens tankar framåt dett: båll; hvarföre, enär det ej längre lärer kunnz nekas, att allmänna tänkesättet utgör en makt, för hvilken, nu såsom i alla tider, småningom allt gifver vika, Skandinavismen ju häruti besitter ett ganska praktiskt substrat för sin verksamhet? . Om vi nu: tillbaka-spörja--Sv. Minerva och hennes patroner: hvad bafven j emot allt detta? så skola de förmodligen aldrig uppgifva det verkliga skälet till vederviljan. Det är derföre så godt att vi försöka finna svaret på egen hand. De konservative hata Skandinavismen endast derföre, att de se saken vara utgången från ungdomen, samt tillvägsbragt, så långt den hittills hunnit, utan deras medverkan. Men ingenting anse de mera undergräfvande för deras makt och myndighet, än exexmplet af förnuftiga och goda företag, komna från andra än dem sjelfva, och — ännu värrel — från personer, som allenast borde lyda, blindt lyda dem, hvarill framför alit må räknas studenter. Minerva skåll kalla detta en elak insinuvation, ett underskjutande af dåliga motiver. Saken ir afbjelpt dermed, att Minerva eller någon brefskrifvare från Lund eller Upsala uppgifver ett innat, ett bättre motiv för skandinavhatet. Men å länge vi sakna slikt, så länge vi icke bekommit något förnuftigt skäl, hvarföre ett parti Sverige med åtlöje ceh förakt betraktar de wordiska folkens förening (till all den grad som n sådan tid efter annan är möjlig): så länge rbetet för denna förening utskrikes för en löjighet, en utopi, ett broit, en gudlöshet — så inge är det oss tillistöndigt, att derom tänka vad vi-kunna, och såsom vi sagt.