Aftonbladet – 7 juli 1846, sida 3

des låta de båda makarna vara förenade uti denna sista fasansfulla omfamning. Tvyenne timmar derefter hade Månspökenra, hvilkas fruktansvärda och hemlighetsfulla makt nödgats ödmjuka sig under en vida större, satt eld på den boning, som bebotts af Don Diego, öfverdomare i Castilien och Leone. Men pestens olycksaliga inflytande tillintetgjordes dock icke i denna eldsvåda. Alla Don Pedros följeslagare angrepos af smittan. Den spridde sig med -blix!eas hastighet och anställde fasansfulla förödelser i de båda honungarikena. Lyckligtvis befriade denna landsplåga Andalusien från den, som förut härjade der, nemligen från Månspökena, om hvilka man fcån den tiden aldrig börde talas. Don Diego Meneses minne blef allmänt brännmärkt, såsom dens, hvilken varit en förrädare mot konung och fådernesland. Hans vapensköld krossades af bödela. Konungen koniskerade hans egendomar, till kronans förmån. De spanska författarne invigde, uti emfatiska 1itgjutelser, hvaraf vi ända intill våra dagar förvarat några strödda drag, Don Diegos namn åt värandens minne och åt efterkommandes afsky, iksom grefve Juliano. Pesten gjorde af Gi raltar ett hospital och en kyrkogård. Qvarefvorna af armeen återvände till Sevilla, Hvad Leonora de Gusman angick, så kände won Don Pedros karakter,-och inneslöt sigien ästning, för att undgå den unge konungens rede. Man vet huru hennes son, Enrico, ser ermera uppsteg på Castiliens thron. j SLUT,