Der såg ban buru Don Pedros båt nalkades stranden. Då uppvaknade hatet ånyo i hans bröst och gaf honom ny kraft att besegra smärtan. Han sprang tillbaka till Genoveva. — -Sehär min hämnd, sennora! ropade han med obeskriflig ursinnighet, i det han fattade hennes stelnade hand. — Låt mig få dö i fred, Don Diego, sade den arma qvinnan med bruten röst, i det hon kröp ihop, med hängande läppar, halfsläckt blick och slaka armar. — Låt mig få dö i lugn och med tanken på Gud. Ni och jag äro båda utstrukna ur lifvet, oc det finnes numera ingenting gemensamt mellan os3s. — Skulle jag låta er dö så här? — Nej, ingalunda, sennora! ropade Meneses. Er älskare kommer nu, och ni måste sträcka er famn emot honom. Han måste ännu en gång beundra denna skönhet, som han så mycket har älskat hos er. Jag vill att Han skall vara stot öfver sin älskarinna, Det är för att på ett värdigt sätt kunna emoitaga honom, som jag prydt er så der: : — Don Pedro här! ropade Genoveva och reste sig rakiång. — Don Pedro! Ack, han bar icke glömt mig; han har icke öfvergifvit mig! Jag tackar dig derföre, o min Gud, ty det var min största fruktan. Hvad bryr jag mig om döden? Hvad gör mig verldens förakt? Jag älskar Don Pedro, och om jag kan få återse honom, skall jag dö lycklig. — Men han skal: frälsa mig. Han Skall .medssina kyssar värma mina kalla läppar, ban skall nog hindra mig från att döl— O, jag vill ila emot honom!