Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 3

HH —nn 2 ss —— SEEN tid. Från Tunis, der Levantens alla rikedoma låga strödda på gatorna, utan alt ens judarne med sina krokiga fingrar vågade vidröra dem Jag har inandats denna luft, som Var ett dödligt gift. Jag har från de till döden dömde jåtit rycta deras prydnader, ringarne från de. ras violblå fingrar, tuldkedjorna från deras likfärgade halsar, och från deras kroppar de guldsmidda kläder, hvilka blott tjenade till svepning för vanställda lik. — Nåd! ropade Genoveva, i det hon sjönk på knä för Meneses, börjande nu begripa allt. — Jag har icke låtit uppbränna dessa varor, fortfor Dun Diego. Peckorna hafva riktigt bitkommit. Alit detta tillhör mig lagligen, emedan ägarne äro döda. Ni ser nu, Genoveva, för hvilka faror jag utsatt mig, endast för att kuana erbjuda er dessa prydnader. Ean vacker iunesiskas armar hafva stenat och vissnat under dessa ärmar af hvitt, fiat tyg, liknsnde en fjärils vinge. Genoveva uppgaf ett skri af fasa. Hoa hade icke kunnat längre uthärda detta samtal, hvaraf hvarje ord, beräknadt och ironiskt grymt, sönderslet hennes själ. — Detita är således er hämnd, Don D:ego. sade hon. Ni tror då icke att jag är oskyldiz? — Hvad gör det mig? genmälde han med dyster min, Om ni är o-kyldig i dag, så kan ni dock i morgon vara brottslig. Redan dei ringaste misstanka är en flick på Menesey hu stru. Dessutom, ser ni, Genoveva — Jag vil aldrig, att ni skall tillhöra någon abnan och jeg är svartsjuk på framtiden. — På framtiden? upprepade Genoveva mekaniskt, i det hon fästade sina blickar på Diegos äppar, sökande utleta meningen med hans ord. — Ja, just på framtiden, åter!og öfverdomafen, Framtiden — det är Don Pedro, som komner till regeringen och som är älskad af er. Pon Pedro ör måhönda redan i detta ögonblick