Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 3

Isin glädje som i sina synder, utan ringaste medel till räddning. — Och er blick förmörkades icke af fasa vid en sådan syn! utronpada Genoveva. — Sennora! det fins tankar, hvilka inneslulas i hjertat, som i en marmorgraf, och göra det både döft och blindt. Tmedlertid var det ett ömkansvärdt elände. De döende vredo sig på golven, på sanden, på stengatorna, utan att en anhörig eller en vän ilade att trösta dem i deras dödsångest, hölja deras lik med ett lakan, eller fälla en tår på deras stoft. Når en karl föll omkull på gatan, bildades en egoistisk tomhet omkring honom; hvarenda menniska flydd3 honom med förskräckelse; han var dömd att dö; — och om han reste sig usp och närmade sig till sina bröder, mördade man honom, som om han varit en brottsling. Mödrarna jasade sina halfnakna barn långt ifrån sig, för att icke med en kyss giva dem döden. 7 oc Ryslgt! rystigt! ropide den unga qvinnan, idet-hon höll sina små hvita händer för ögonen, liksom för att undslippa den förfårtiga syn, hvilken don Diego framställt för hennes inbillning. — Och allt detta bar jag med egna ögon sett, fortfor den obeveklige mannen. Jag bar sett det just i densamma staden, der j2g åt er köpte dessa klåder, som göra er så skön och dem ni bär med så mycket behag. — Hvarifrån äro kläderna då? ropade Genoreva, com trodde sig hafva hört galet, och i det bon med skälfvande hand kramade en flik af den randiga kjorteln. — Från Tunis, sennora! svarade Diego kallt. — Från Tunis! upprepade den arma qvin-. nan, blek som ett iik, och don D:ego tyckie sig höra de våldsamma slagen af hennes hjerta, under det karmosinröda sammetslifvet. — Från Tunis, upprepade hon, från Tunis, der dig:rdöden har rasat under trenue veckors