Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 3

Spaniens konung. Jag reste i går genom lägre vid G braliar. Man sade mig då, att kon Usage var mycket sjuk. Fåderaas sjukdomar äro korta när de bafva sådarva söner som Dana Pedro. — Detta är en nedrig misstanka, Don Diegc inföll Genoveva i ena ton full af smärta; e misstanka, som Gud aldrig skall förlå:a er. — Och er död, S-naora, tror ni att Gu förlåter mig den? frågate M-neses med ett bit tert leende. — Kanske, Dan Deegza, i fall Han hör min: böner, — svarade Geworeva, hvars ädla ansigt strålade af en helig resignation, medaa hon upp iyfte handen mot himlen. Det är, tillade hon min pligt såsom kristen att förlåta er, och ja tror mig äga styrka nog att uppfylla denna pligt Jag offrar Gud mitt lif, till försoning för denn: kärlek, som iusmö3 sig i mitt bjerta och som jag ej trodde vara brottslig. — Mihända bar jag bedragit mig. Utaa knot underkastar jag mig ödets beslut. Jag har ej rättigbet att förebrå er min död, emedan ni trodde er vara förolämpad och hämnden är er tillåten. Gud kap, när honom täckes, återtaga detta lif, com ban gfvit mig. Hvad min kärlek angår, så känner jag att dem ej skall slockna förrän med mitt sista andetag. Skrymteriet är mig för mycket afskyvärdt, att jag skulle vilja bedraga er, just då min sista stued ör inne. I det hon sade dessa ord, kände hoa en underlig dva!a och tyngd, som isande Jade sig öfver alia bennes lemmar. Den kristUgt resignerade makan blef nu blott och bart en stsckars qvinna, som mot lidandet ej egde annat vapen än sitt hjertas energi, och snart nedföll hon maktös på en af dessa rörmattor, hviika på den tiden tjenade till golfbeväckning. Huru be ynnerligt! Nu var det Meneses, som kände fruktan. Genovevas saktmod hade, om ieke afväpnat, åtminstone förbryllat den känsla af ag, som han så länge hade närt i sitt bjerta,