Aftonbladet – 4 juli 1846, sida 2

amma dessa enda ord: — Mina barn! Transtamara, hvars ansigte var öfversvämmad: af tårar, knöböjde invid konungens snari bflösa kropp. Don Pedro lutsde sig öfver hans panna med ett !ljuft småleende. , Alonzo upplyfte sina darrande händer, för att välsigna s:na båda barn. De svaga bänderna vidrörde den unge grefvens lockar; men just som konuagen ville höja sina glasartade, under de iskalla ögonlocken ste!nade ögon, för attsöka don Pedros blick, smög sig det sista ande: draget öfver bans ljumma läppar. Tranustamsra ensam bade uadlått den döende fedrens välsignelse. ; — 0, min far! utbrast grefven med slocknande röst. Åt mig egnades ditt hjertas sista tankar. — Och jag, sade infanten — jag tager hans värja och hans krona. At eder arfvet af hans välsignelse, — åt mig konungamakten, Min broder Enrico! begråt er far, men hylla först don Pedro den förste, konung af Castilien och Leon. Den ädle Alonzos död, den 26 Mars 1530, hedrades at det svillestånd, som mohrerna beviljade de spanska trupperna. Deras beundran för denne store konung, kring hvars lik alla tiupperna slöto sig, utslickte för några dagar deras hat och de sade sinsemellan, u!t Spaniens jord aldrig hade burit en så modig och tapper furste. Honom, hvilken de fruktat såsom lefvande, vördade de nu, sedan ban var död. Don A:onzos lik begrofs i det kungliga kapellet i Sewila. Det blef sedermera, under konung Enricos regering, fördt till Cordova, enbgt em af testamentets klausuler. Under stilleståndet hade don Pedro rest till Sevilla. Då han börde att Meneses hade försvunnit för en månad sedan, hoppades han angens röst, svag och med yttersta ansträngning s