Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 2

öreställningar gick slutligen en soldat in, för att om hans ankomst underrätta infänten. — Ar Transtamara här? ropade denne. Nå det var hög tid!... jag väntade honom. Kan man man redan låta honom då in? frågade han vidare, med en blick på läkaren. Denne lutade sig öfver konungens bleka panna: och tillslutna ögon, liksom för att undersöka sjukdomens våldsambet, bvarpå han gjorde en nekande åtbörd. Men Alonzo hade hört soldatens sträfva röst. Den hade uppskakat bKans själ ur dess dvala. — Enrico är anländ, stammade han med mycken ansträngning. Hvarföre vakar ban icke vid sin fars säng? — Skulle man väl hindra borom att inträda här? — En konung bör dö för öppna dörrar, midt uti sitt läger, så snart förräderiet icke har sin hand med i spelet. Hvem är det då som befaller kär? Och hans. blick strålade och hans röst befallte åter. Men det. var under dödsångstens tunga band som han stretade. Hans tankar blefvo åter orediga och han tillade, efter en paus: — OO, hvad jag lider!.-Min Gud! bevisa mig den nåden att jag får dö! Don Pedro ville med sina armar upplyfta den utmattade kroppen, men Alonzo försökte alt stöta sonen tillbaka och ropade med yttersta fasa: so — Hvarföre vidröra mig? Ar jag då sjuk? O, hvilken eld i mina inelfvor! Jag är törstig!... Luft!... af barmhertihet luft! Öppnen tiltdörren! Han ville stiga upp fån sin bädd, men detta bemödande uttämde belt och hållet hans siste krafter, så att han åter nedsjönk, blekare. är förut. Don Pedro satte en silfverbägare mellan han likaktiga läppar och sade med ett ljuft våld: I — Drick, herre, drick! Jag vill det. I Några droppar af den i bägarn innehålln