Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 2

dar, Hi från äfven den ringaste molnflick. Solen bröt obehindradt alla sina strålar mot böljornas rygg och kommo dem att glittra, ikt fasetter af en enda omätlig diamant. En sakta vindkåra flögtade i seglen på den kungiga farkosten. Hastigt hörde konungen och de båda herarne ett underligt plaskande under sina fötter, hvilka i samma ögonblick öfversköljdes af vatten. En planka hade lossnat cch båten hade öppnat sig. Hafvet öfvertäckte den snart med sitt nu så klara, genomskinliga vatten och drog den ned i sin djupa afgrund. Denna gången var det Porzo-Leone som, tack vare hans beundransvärda styrka, frälsade Alorzo den elfte. Han simmade som en delfin och uppbann stranden eter tvenne timmar, bärande Alonzo, hämnaren, på sin herkuliska rygg. Konungen begrep nu alt de mördande vålnaderna kring honom sammandroge maskorna af sitt nät, och minnet af Månspökena framställde sig lifligt för bans sinne. Han tyckte sig i vågorna bafva sett dessa på honom så hätska demoner grina emot honom, liksom han i den fördömda hästens gnäggningar trott sig höra deras hån kratt. Pijötsligt fattade han ett raskt beslut och skref till Eor:co af Transtamara att han, genast vid brefvets erhållande skulle begifva sig på väg, för alt hufvudstupa resa till lägret. Men då grefve Enrico, tvenne dager derefter, infann sig vid dörren till det kungliga tältet, fann han den bevakad af trenne hillebardierer, bvilka blifvit ditställde på befallning af don Pedro, som höll sig innestängd der, tillika med konungens lifmedikus, Lägret var tyst och öde. Konungen bade häftigt insjuknat och var si godt som lam i hela kroppen: Grefven af Transtamara envisades att vilje lintränga i tältet, och på hans trägoa böner och