EE ligt galopp, som hade kunnat kosta honom lifvet. Med inflammerade ögon, frustande näsborrar och manen badande i svett, rusade det skrämda kreaturet som en blixt utöfver slälten. Alonzo höll sig förtviflad fast på hästen, och liksom förstenad i denna gtällning, utan blick, utan ord, avaktade han sin sista stund. Lyckligtvis var der en sten på vägen, ditlagd sannolikt af Försynenps hand; denna sten hejdade den ursinnige hästens lopp. Denne föll omkull med sönderslitna tyglar och hans ryttare föll, tillika med honom: Två timmar derefter fann man konungen afdånad, krossad, halfdöd; men hästen var försvunnen. Man gjorde rågra spaningar efter den röda kappan, men äfven den var spårlöst försvunnen. Alla detaljer af detta uppträde voro förskingrade, likt fantastiska syner, dem man fåfängt återkallar. Det besynnerligaste var att ingen af konungens hästar fattades; det var således icke på sin e3en häst ban hade ridit. Det blef sedermera utrönt att en okänd, på hvilken ingen gilvit akt och som ingen sedermera återsett, hade hållit don Alonzos häst, innan stal mästaren kom. Detta mordförsök uppväckte åter konungens misstankar, hvilka hittills bade stillat sig någorlunda. Han började frukta för allt: småleenden, smicker, ja till och med de aldra likgiltigaste ord. Hans hofmäns ansigten förekommo honom såsom hade de varit bet ckta med masker, eller med slöjor, hvilka han gerna skulle velat upplyfta, för att utforska deras kemligaste tankar. Han erfor ständigt ivflytandet af osynliga fiender, som förskräckte hans i verkliga faror sä beslutsamma, tappra och hjeltemodiga själ. Så snart han blef återställd från sitt förför tiga fall, ville han göra en promenad till sjö med tvenne af sina Ricos-homes, O-orio oci Ponzo-Leone. Den dagen var himlen alldele