Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 1

— Don Pedro! ropade konungen med för färlig stämma. Du förolämpar mig fegt. Ja har varit för mycket öfverseende med dina la ster; men om du föraktar min vänskap, s skall jag komma dig att darra för min vrede På knä, otacksamma och upproriska barn! — Aldrig! svarade infanten. — Aldrig! upprepade Alonzo med en gri mace. Men innan du gör dig så der uppro risk, borde du vara säker på din styrka; arms rör, som jag skall krossa mellan mina händer: Och fattande i don Pedro med ett våldsam! tag, nedböjde han hans smidiga och fina kropp ända till golfvet, så att infantens blonda hår nästan vidrörde konungens ridstöfvel. — Du må vara straffad i och genom ditt bjertas enda tillgifvenhet, fortfor ÅAlonzo i en högtidlig ton. Jag har gifvit don Diego tillåtelse att döda sin hustru, hvilken begått det brottet att älska dig. Vid dessa ord glömde don Pedro sin vrede, sin skymf, sitt högmod. Han reste sig upp och i det han bönfallande sträckte sina händer mot konungen och öfverdomaren, rop:de han med fasa: — Förlåten henne, ty hon är icke brottslig. Konungen och don Diego stodo stumma. — Förlåten henne, upprepade don Pedro med darrande läppar och stirrande blick. — Döda henne? — Och hvarföre? ... för det att jag älskar henne?... för det att jag bar förföljt henne med min oförnuftiga, ursinniga kärlek? ... Om det är någon som bör dödas, så är det jag. Om det är någon som bör straffas för denna kärlek, så är jag densamme. Och med hvad rätt skulle ni till offer utse henne, som är så ren, som är så oskyldig, som bar bortstött mig med så mycken fasa? Ty hon ilskar mig icke. De, som sagt att hon älskar mig, hafva Jjugit. Jag är en yngling... jag har styrka, jag har mod... jag kan dö... men