Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 1

)des småningom och utplånades ur hans själ. Långt ifrån Leonora de Gusmans förderfliga inflytande, blef han åter en fader för den tappre och tillgifne don Pedro. Ack! Infantens bjerta var icke så lugn!, så rent, så fritt från hvarje skrynka, som hans anisigte. Om dagen bekämpade han sina sorgliga tankar medelst belägringens tröttande strapatser, men om aftonen, så snart han gått till sänzs, kom en hvit skepnad ständigt till hans säng, lutade sig mot hans hufvudgärd och bad om hjelp. Han tyckte sg se don Mencsess hus förvandladt till fängelse och till graf. Sönderslitande rop vibrerade i hans öron. Genovevas hvita armar sammanknöto sig konvulsiviskt omkring hans hals, för att draga bonom ned i ett brådjup. När han, efter sådana ohyggliga drönmar och syner åter vaknade och med rediga sinnen såg sig omkringi rummet, darrade han af fasa; en ymnig kallsvett öfversköljde hans panna och det blonda håret klistrades fast vid tinningarna. Men så linge dagen varade, skulle ingen kunnat gi sa till den ångest, den rysliga själskamp, hvarföre ynglingen om natten var et: rof. Han var tålig, liksom hvarje menrniska, hvilken är säker på att framtiden ej skall und, å henne; En dag hade konungen under ridten aflägs-, nat sig från sin svit; ifvern hos bans eldiga ridhäst var dertill orsiken. Han nalkades en liten grupp af olivoch citronträn, hvilkas sparsamma löf likväl förlänade någon skugga mot middagshettan. Men just som konungen skulle rida in i deana lilla Iuad, såg han en stor, röd kappa ligga utbredd öfver marken 1 densamma. Ålorzo ville tvinga sin bäst alt gå öfver denna kappa, med djuret gex förskräckt baklänges, stegrade sig och började, i; trots af alla konungens bemödsanden, att durka med honom och bortföra honom i ett förförp