Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 1

om han nekar att lyda er befallning, så föro lämpar han er, och att förolämpa en konung, det är ett brott. . Sedan gick han fram till Meneses. — Dödar ni henne? — ropade den olycklige infanten. — O, lemna mig icke i denna grymma ovisshet! — Just denna ovisstet hämnas mig på er, min prins, svarade Diego, i det han gick ut med långsamma steg. — OO! hvarföre är icke jag konung? mumlade infanten, då han såg Meneses aflägsna sig med så mycket förakt. — Jag skulle då befalla, i stället att bedja. Och dervid kastade den sextonrårige prinsen en blick af förakt och hat på sin far. Men denna blick varade icke längre än en ljungeld, ty nu kastadehban sig på knä för don Alonzo, tackade honom för hans mildhet och lofvade, i det han kysste hans hand, att följande dagen resa med honom till Gibraltar. De afreste verkligen, följande dagen, b2ledsagade af en eskort Ricos-hom:s och stallmästate. Så snart konungen och hans son hade avländt, påskyndades belägringen med mycken ! (ver. Don Pedro lemnade icke sin far ett enda ögonblick. Han tycktes helt och hållet utgöra konungens skugga. Man beundrade hans ou:röttliga sonliga kärlek. Han red ständigt före sin far och betäckte honom med sin kropp. Han fick tvenne, hästar dödskjuna under sig, medelst förgiftade pilar, som voro ämnade åt Alonso hämnarer. Hans mod uppeldade sollaternas tapperhet. Hittills hade han varit lyster och sträng och derföre åtnjutit föga härek af folket; nu deremot var han Il-ka älskad om konungen sjelf. Alla klagomål och ansökvingar gingo öfver håns läppar, för att kömma ill don Alonzos öron. De förfärliga misstanjar, SOM denne. hyst mot sin son, förskingra