Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 2

mitt våld? ropade den af vrede skummande Diego. — Der har jag tillgifna vänner, hvilka gerna låta döda sig, heldre än att ni skall kröka ett hår på mitt hufvud, svarade don Pedro stolt, i det han utsträckte handen mot förstret, utanför hvilket de sex maskerade karlarne stodo orörlige. — Gud bevare mig ifrån att någonsin bära hand på infanten af Castilien! svarade öfverdomaren med ett grymt småleende. Men lagen ålägger mig att straffa en hustru, som öfverträder sina pligter. — Hon har icke öfverträdt dem, sade don Pedro. Jag trodde att hon var helgad it Gud. Jag visste icke att hon var er hustru, don Diego, och jag var långt ifrån att vänta mig lyckan af hennes återseende. Slumpen har gjort allt. — Man miste tillstå, inföll öfverdomaren med mycken bitterhet, att det kan kallas en alltför artig slump, som har med sådan beundransvärd konst fästat en repstege mellan klipp. spetsen och balkongen, öppnat detta fönster. mot mitt förbud, dolt ers höghet bakom gardinen bär, tillslutit er mun, i trots af alla mina frågor, och utsläckt min fackla under edre fötter. — Don Diego! ropade infanten med hander på sin värja. — Ni gör mig olycklig! ropade ånyo Geno veva, som fruktade för don Pedros lif, om har fortfor att vilja beskydda henne. Hon fram arbetade således, ur djupet af sitt hjerta, de enda ord som skulle kunna förmå henne at lemna den hon älskade så högt: — Skynda er härifrån, så vida ni vill fräls: mitt lif. Infanten begrep..nu, att alla hans bemödar: den att rättfärdiga) dep beklagansvärda unge frun, endast. skulle tjena-till att göra henn