Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 2

cädda, maskerade karlar stadnade orörliga på yalkongens tiljor. Genom dörren inträdde don Diegos unga fru, utföljd af tvenne duennor, som buro facklor. Vid den sköna qvinnans åsyn kände den unge ifventyraren sitt hjerta våldsamt klappa, sina knän svigta, sina händer darra och sina ögon beslöjas, liksom af en dimma. Han glömde all fara och ropade: — Genoveva! är det du? Och hela hans ansigte strålade härvid af en outsäglig glädje. — Infanten don Pedro! stammade Genoveva, då hon igenkände den sköne, unge prinsens idla anletsdrag, blonda hår, stora, blå ögon och smärta, smidiga växt; denne unge prins, som hon bade älskat med en kysk och stum kärlek, innan hennes förmyndarinna, Leonora de Gusman, tvang henne att gifta sig med don Diego de Meneses. — Komedien är väl spelad och igenkännandet är verkligen rörande, yttrade Meneses. Men don Pedro hörde det icke. — Tala, Genoveva! ropade han. Tala, så att jag får höra klangen af din ljufva röst. Du är således icke instängd inom en af dessa lefvande grafvar, som kallas kloster. Man har bedragit mig. Jag tänkte väl, att Gud icke kunnat vara nog grym, för att rycka dig undan min kärlek. — Jag är don Diego Meneses maka, sade den arma Genoveva med slocknande röst. Detta förfärliga klubbslag nedstörtade infanten från höjden af sina illusioner. — Nu förstår jag hvsrföre jag så mycket hatade denne man, tänkte han för sig sjelf. — Han var således för mig mer än en fiende: — Jag kan rycka dig ifrån honom, Genoveva! ropade han helt högt. s — Ni gör mig olycklig! utbrast den beklagansvärda qvinnan. f Glömmer ni då, prins, att j begge ären i