Sr — — belyste med sitt sken den ändan af repstegen, som häftade vid balkongen. — Jag har då icke bedragit mig, sade dor Diego för sig sjelf. När händelsen kom mig att upplyfta ögonen till denna granitspets, kunde jag i början icke begripa hvad det var fö en besynnerlig skugga, som i den dunkelt ge nomskinliga luften sväfvade mellan klippan och balkongen. Den misstanke, som genast föll mit in, var således. grundad... Denna infernaliska väg bafva då Månspökena banat sig, för at! hinna ända till mig. Ganska: säkert befinner sig någon af dem här i rummet; :men han skall ej komma lefvande ut härifrån och svalget härnere skall tjena bonom till graf. Han tillstängde hastigt fönstret och börjad alt långsamt gå omkring i rummet. — Skulle då de der Månspökena verkligen vara osynliga, såsom folket tror, tänkte Meneses. Men vid denna tanke, som 2f den fromme katholiken ansågs nästan som en hädelse, kor sade han sig: Han stod nu framför draperiet Just som han var i begrepp att upplyft gardinen, rusade Månspöket fram från sitt göm ställe, ryckte ifrån honom facklan och trampa de derpå, så att den ögonblickligen slocknade Men öfverdomarens hand bade krampaktigt fat tat tag i den unge mannens jacka, och mer dof röst yttrade Diego: — Säg genast ditt namn! Äfventyraren svarade icke. Det ringaste ljuc från hans läppar bade ju varit en bekännels af hans namn. Innan han tvingades att gifv; sig tillkänna, hoppades han kunna göra sig lö från sin motståndare. Han tryckte konvulsi viskt på fjedern af den förfärliga käppen, son hängde vid hans sida. Med Diego bade varse blifvit denna rörelse, och innan käppen hun nit förvandla sig till värja, grep han den ung mannens båda händer mellan sina och fasthöl dem, som i ett skrufstäd.