Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 1

derföre att din arm är beväpnad med rättvisans svärd och derföre att men ej kan såra dig, hvarken i din makt eiler i din rikedom. Men vi veta dock. medel att i ditt bronshjerta öppna elt oläkligt sår och vi skola träffa dig, medelst din beders angripande, i det vi angripa din dygdiga Genoveva. — Genoveva! började han åter elter någor tystnad, i det han föll i ett på en gång sorgligt och ljuft drömmeri. Genoveval.... förtiusände och tillbedda namn! Hvarje gång jag hör det, känner jag mitt hjerta göra uppror inom sitt fängsel, liksom skulle det vilja ut, för att ila till denna ädla unga flicka, som jag älskade så outsägligt. Hon allena förmådde upptända verklig kärlek i mitt hjerta. Sedan dan ränkfulla Leonora undanskeffade den älskvärda flickan, under förevändning att hon skulle belgas åt Gud, sökte jag förgäfves skingra denna passion, som lågade i mitt bjerta. Men jag bar icke kunnat qväfva den under alla dessa nattgamla kärleksförbindelser, hvilka himlen skal! tillräkna mig såsom en mängd brott. Genovevas bild förblifver alltid ren och beslöjad i djupet af mitt hjerta. O, om jag någonsin finge återse Benne! Nu hördes steg uti galleriet, com förde till Genovevas rum. Månspöket fick knappast tid att smyga sig under alkovens röda gardiner. Der, bakom det tunga tygets orörliga veck, återhöll han sin andedrägt och Lyssnade. Dörren öppnades; men det var icke den upga frun som inträdde — det var öfverdomaren. Han höll i ena handen sin stora värja, hvars guldfåste ständigt beslöjades af svart krusflor, och i den andra en fackla. Knappt vår ban inkommen i rummet, förrän han kastade en blick full af misstroende rundt omkring detsamma och gick direkte till fönstret. Månån hade fördjupat sig i moln, men facklar