Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 1

mätt medelst ett ögonkast, att stegen förblef rak och styf som en spänd båge. Icke utan darrning satte våra äfventyrare foten på stegens första pinne, tillslöto ögonen och öfverlemnade sig åt Guds försyn. Fem temligen långa minuter förflöto under denna förfärliga resa, medan deras öron döfvades af det fasansvärda bullret från vattenhvirfveln, som tycktes kalla dem till sig. Andtligen hade de hunnit till balkongen och den ena af dem, bvilken tycktes ha att befalla öfver dn andra, sade med triumferande röst: s — Lyckan står dem djerfvom bi! Andtligen stå vi nu vid denna så väl förvarade tröskel; och nu, just nu tror don Diego mig vara långt härifrån, försänkt i en lugn och djup sömn. Han hoppas kunna med sin öfverdomareband förkrossa månspökena. Välan! det kommer nu hans tur att frukta för dem. De komma sjelfmant at söka honom och om han vill förgöra dem, skall han åtminstone få ett rättvist och lagligt skäl dertill. Han uppsköt balkongfönstret, som stod halföppet, och hoppade inirummet. Det var den sköna Genovevas kammare; men för närvarande var den tyst och tom. — Hon är icke här, mumlade den unge mannen. Jag skall vänta. Han befallde sin kamrat kasta sig framstupa på balkongen och icke röra sig ur stället, förrän han ropade honom. Derefter lade han armarna i kors öfver bröstet och kastade en vildt hotande blick omkring detta rum, som beboddes af don Diegos bustru. — Ha! du är svartsjuk, ädle Meneses, yttrade ban med ett småleende af raseri. — Hal du skryter af att vara slägt med Leonora de Gusman, som hoppas att på thronens sammetsdynor få sätta frukten af sin brottsliga passion. Du tror dig ensam vara i skygd för vårt bat