Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 1

SS I — HA debud? Dessutom skulle du snarare bryta halsen af dig om dagen än om natten. — Jag skulle i sjelfva verket vilja slippa att så bär 2gera fågel, så väl dag som natt. I det samma lutade den talande sig öfver kanten af klippan och drog sig förskräckt tillbaka. o— Säkert skynda vi vår död till möte, sade han. Det är att fresta Gud, när man vill framhärda i ett så dåraktigt uppsåt. En luftig varelse till och med skulle bli uppslukad af denna afgrund. Hvilket fördömdt buller det är i denna helvetes tunna! — -Pultron! ropade följeslagaren, skrattande. Din röst darrar och dina tönder skallra som om alla deras själar, hvilka blifvit dömda af Meneses, skulle stämt möte för att skrämma dig, till straff derföre att du undertecknat denna djefvuls dödsdomar. Se så, fatta mod; jernhakarna äro nu väl inslagna i stenen. Nu måste vi varsamt fästa repstegen dervid. Den lille mannen lydde, ehuru med försagd min. Seende att alla hans föreställningar i alla fall skul!e bli fruktlösa, bjelpte ban sin kamrat alt väl och bastant fastbinda repstegen vid jernöglorna. I detta ögonblick genomträngde månan med sitt silfverhorn de strömoln som betäckte himlen, hvarvid den längre mannen ropade: — Gud vare lovad! der visar sig i rättan tid vår himmelska beskyddarinna. Dess sken är alltför tvifvelaktigt, för att förråda oss; icke desto mindre tillåter det oss att mäta det afstånd, som skiljer oss från balkongen. Och nu kastade ban repstegen med så mycken skicklighet, att de derå. anbragta jernhakarna fästade sig vid balkonggalirets metallciselering, så hårdt att det var omöjligt att lösrycka dem. Båda männen försökte sedan att draga åt sig repstegen, men den rörde sig icke ur fläcken. Afståndet hade så skickligt blifvit