Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 1

——— O—L, TE postelle, likt flyttfåglar draga genom Sevilla. De vågade nedsätta sig på palatsets trappor, och, efter att hafva bedit för konungen, som förunnade dem bröd och salt, sjöngo de med krigisk stämma det ryktbara omqvädet af Cid Campeador: Vengan! Vengan los Moros!n Denna hymn utgjorde en bitter förebråelse, ämnad att uppväcka modet, som detrodde vara inslumradt; men Sevillas innevånare visste att det hat, som rådde mellan konungens son, don Pedro, och Eenrico de Transtamara, en oäkta son af konungen, i förening med nödvändigheten att belysa en besynnerlig hemlighet, hvilken rörde alla adliga ätters heder, utgjorde i detta ögonblick mohrernas säkraste skyddsvärn. På den dagen, då vår berättelse tager sin början, stod konungen med armbågarna stödda mot stenbalkongen af sitt palats, och hans blickar, vända mot den afrikanska sidan, tycktes låga vid hoppet om ett snart förestående krig. O, min armå! sade hän. Tälten bafva redan en månads tid stått uppslagna vid denna fördömda klippa; och medan du väntar mig, tringas jag att, lik en qvinna, qvarblifvåi denna overksamhet och denna veklighet, som förslappa min själ. Denna arm, som skulle svänga svärdet, nedhänger vårdslöst vid min sida; denna röst, som borde upphäfva stridrop,y mumlar nu böner och sjunger kärlekssånger, tills den får uttala domen öfver dessa hemlighetsfulla brottslingar, på hvilka vår kungliga rättvisa ej än förmått lägga sina händer)-: Medan han talade dessa ord, tummade han mellan sina muskelstafka fingrar kulorna på et! radband som hängde :om: hans hals och sönderplockade tanklöst erangeblommorna, som prydde balkongen. i t Han tycktes icke gifva akt på en storväx! och skön qvinna, hvilken var honom helt nära och hvars svarta, lifliga ögon med en brinnande och orolig blick följde alla hans rörelser. Hon