Aftonbladet – 1 juli 1846, sida 1

menskliga rättvisan upptäcka dem, hvilka trodde sig knappt vara sedda af Gud. Men har ni fått några nya underrättelser? Hvilka äro de der papperen, som så mycket sysselsätta edra tankar? — Samma klagomål höjas från alla Sevillas omgifningar. Man besvär ers majestät att göra slut på dessa förförliga oordningar. Ett fruntimmer kan icke om aftnarna vara allena hemma med sina duennor, förrän hon, vid månans första stråle, ser en af dessa äfve tyrare inträda. Folket anser dem för öfvernaturliga varelser och vidskepelsen har döpt dem med namnet Månspöken.. Först äro de alltför artiga och åtnöja sig med att gnola någon smäktande visa; men om fönstret icke med godo öppnas för dem, så uppklältra de till detsamma, utan bulter och med beundransvärd vighet och bortskära rutorna, som om de vore af pergament. Om duennoraa vilja skrika, tillstoppa de deras läppar med gu!dstycken; vilja de, det oaktadt, prata, så lägga de kafle i munnen på dem. När man vill gripa brottslingarne, försvinna de som vålnader och mina rättsbetjenter tillföra mig icke annat än särdeles sinnrikt kostymerade trädockor. Som de icke ha några falska bröder, kan man ej lägga försåt för dem. För öfrigt har, man ingenting att förebrå dem, utom detta djerfva galanteri. De ha aldrig stulit så mycket som den ringaste penning, och hvarje deras steg utmärkes af någon besynnerlig och dyrbar gåfva. Ingen qvinna är i skydd för deras förolämpande hyllningar, icke ens .:.-. — Diego! ropade konungen och steg upp. — Ingen... jag upprepar det, ers majestät. — Ingen! utropade A1lorzo, hämnaren. Ni har ju sjelf en ung och englaskön hustru, Diego de Meneses? — Ung och skön, svarade Diego, i det han bugade sig, för att dölja den blekhet, som plötes