Je Ve If JILUMT GU VG UDe STRIDEN EMELLAN GEIJER OCH FRYXELL, om Aristskratfördömandet. (Forts. från 2 143) Vi hafva hållit oss så länge vid inledningen i hr F:s första häfte. Orsaken var, att hr G. i sitt svar så godt som alldeles omfarit de politiska sattserna deruti, bloit i anledning af dem skänkande hr F. (sid. 48) dessa ord: ,det vore obarmhertigt att förfölja honom på detta fålt. Vi hafva likväl icke ansett framställningarne böra alldeles oanmärkte få passera, då de utgålt från en författare, som i öfrigt för sina historiska arbeten, der det icke gäller ait bedöma åsigter utan blott berätta händelser, njuter en så rättvis och allmän aktning, att han möjligen kunde missleda mången läsare endast med vigten af sitt välförtjent berömda namn. Ifrån och med sid. 47 börjar egentligen det faktiska i striden emellan hrr G. och F. Utgångspunkt-n för anfallet har hr F. tagit i de tre Geijerska Föreläsningarne, hvilka åter i många fall datera sig ända från Litteraturbladet. Hr F. har gjort ett stort antal anmärkningar emot dels hvad han ansett för historiska misstag, dels oriktiga åsigter hos Geyer. Hr G. har till besvarande upptagit båda delarna, och kommit till den slutsatts (sid. 102), att ingen enda af hr F:s anmärkningar har en verklig eller mera än skenbar grund; samt att hr F:s skrift upplöser sig i tvenne beståndsdelar: förmenta skäl och väimenta försäkrisgar. Men då hr F. i en ny brochure härpå gifvit ett påtersvar,, har han (sid. 4—9) framvisat ett betydligt antal ställen, deri hr G. lemnat hans gjorda anmärkningar utan svar; samt vidare (sid. 9—28) granskat en mängd andra punkter, der hr G. visserligen svarat något, mer, efter hr F:s mening, icke vederlagt honom, utan merendels gått på sidan om sakerna och anfört hvad ej hörde till det omtvistade. Alt ingå i ålla dessa enskildheter kan icke vara föremålet för en tidningsartikel. Det är också mindre behöfligt, då anmärkningsskrifterna å ena och andra sidan säkert redan befinna sig i alla deras händer, som halva lust och förmåga till Bedömande af sådana detaljer, som de här förekommande. Vi skola derför inskränka oss till några reflexioner, hvilka vi anse göra tillfyllest för det politiska i frågan. De historiska fakta, hvarom tvisten uppstått, äro utan tvifvel af stort intresse att söka få klart utredda. Hr F. börjar sina anmärkningar med Carl IX och slutar dem egentligen med Carl XI; ehuru ett och annat äfven förekommer både före och efter denna period. I hr G:s såväl Föreläsningar som till hr F. ställda p;Svar, finner: man stora blickar kastade öfver mensklighetens och, serskildt, Sveriges högre förhållanden: men dessa åsigter gå alla, eller dock för det mesta, i en tendens, som hr FE. dels icke synes uppfatta, dels icke underskrifver. Följden blir, att de begge tvistande i dessa saker stå och tala hvar för sig, icke råkas i tenkerne och således ej heller kunna sammanjemka sig till fred, eller ens till ett resulat. Detta sednare får läsaren skapa sig sjelf. Då vi för vår del hylla friheten under synounkt af allmänt erkänd och åt hvarje enskild illdelad menniskorätt, så gilla vi hr G:s åsigter. Hvad de faktiska enskildheterna vidkommer, å är det visserligen sant, som hr F. säger, att lera af honom i första häftet gjorda anmärkungar af hr G. dels blifvit förbigångna, dels lott besvarade på sidan. Men det kan lika itet nekas, att mycket å andra sidan också blitit af hr G. i hans svar anmärkt mot hr F., vilket denne i sitt andra häfte (återsvaret) aningen icke alls besvarat eller upptagit blott på idan. Till en icke obetydlig del förfaller hr F. i; rdstrid. När hr G. påstått, att man måste