Aftonbladet – 29 juni 1846, sida 2

af H. M. Konungen har åter utkommit, denna sången försedt med en randteckning, af hr W. Wohlfarth. (Figaro.) — Stockholms stads nämnd har beslutat att byra 2:ne rymliga lägenheter, belägne den ena å norroch den andra å södermalm, för att under nästa vinter begagnas till baracker för fattiga, husvilla personer. (Dagbl.) LITTERATUR. Lefvernesbeskrifning öfver Johan Fredrik Oberlin, kyrkoherde i Waldbach, af D. E. Stoeber. Öfversättning. Första häftet. Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1846. 76 sidor 8:0. (Slut från Lördagsbl.) Lemnade han predikstolen, så förblef han likväl i åsigter och sätt densamme. I sitt hus höll han sammankomster två dagar i veckan, hbvarunder han undervisade, den ena dagen barn, den andra dagen gamla, med alla utan pedanteri, och tvärtom med den största ledighet och verkliga kamratlighet. I sina församlingsboers familjer bade han det förtroligaste tillträde och hjelpte dem att öfverse deras hela ställning i andligt och ekonomiskt afseende, hvarvid hans öfverlägsna förstånd och kraftiga, eburu till formen för yttringarne milda, vilja gaf hela rigtningen åt familjens lif. Den fiendskap och det hat, som han först påträffat bos församlingsboerna mot kringboende katholiker och andra trosförvandter, utrotade han genom sköna exempel af sann kristen fördragsamhet. Sextio år, eller till 86:te lefnadsåret fick Oberlin fortsätta en så välsignelserik verksamhet. Följden af densamma var,, vid den tidens förlopp, följande: Både natur och menniskor i denna trakt voro, vid hans bortgång, förändrade. Stagnerande vattnen utgräfda, bergsfloderna tömda inom murar och ledda till vattningskanaler; åskor, hvirfvelvindar och skydrag, mindre ofta förekommande och mindre våldsamma; dimmorna försvunna och hela klimatet förändradt; rika ängar af klöfver och timotei, ymniga sädesfält med vexling af alster, vackra och rymliga boningshus af sten och angenäma trädgårdar vid dem alla; på oländigare trakter: hela skogar af ädla fruktträd. I familjerna: arbetsamhet, ordning, välstånd och glädtighet. Vid föräldrars bortgång upptogos barnen af grannarna; vid tillfälliga olyckor, en fördelning, då penningar kunde ersätta skadan. Vid uppmaningar till goda ändamål, bibeloch missionssällskaper m. m., alltid betydliga penningsammanskott från denna fordom så utfattiga landtförsamling. Allt fanns inom denna socken — allt, utom fattigvård!!!! — märk: fattigvård fanns icke. Fremlingar, som resa genom denna trakt, bafva med förundran funnit den egna karakter af glädje och enkelhet, som preglar sig i allas ansigten, afspeglar sig i alla samtal med detta folk. Moan skulle tro en roman vara uppgjord om detta Utopien eller Eldorado; men likväl är förbållandet vitsordadt icke allenast genom flere enskilde skriftställare, utan också genom Frankrikes auktoriteter, så väl de lokala, maire och prefek, somgenom husbållssällskaper och regeringen, hos hvilken Oberlins lilla stat betraktades såsom ett mönster för huru en stat skall vara organiserad. Den okonstlade och från all skymt af skryt aflägsnade mannen måste dock på sina äldre dagar hedra hederslegionen med att bära dess dekoration. Man måste förvånas öfver de herrliga skapelser den religiösa menniskovännen åstadkommit, och man måste det så mycket mera, då man öfverallt omkring sig ser samma möjlighet, men saken likväl på intet annat ställe verkligsiord. Man må väl fråga sig, hvarföre man icke finner detsamma på tusende ställen. Förklaringen ligger deri, att man så sällan hos en och samma natur finner en klar uppfattning af menniskans båda serier, ande och kropp. Den ena gången kristlig kärlek — liksom blott ur boken och med en abstraktion, som icke lemar väg för tillämpning i det yttre lifvet; den ndra gången filantropi med förbättringslust och le vackraste afsigter att höja menniskans yttre elägenhet, men brist på den religiösa kraft, som i alla fall är bufvudvilkoret för att någon verklig reform ibland menniskor skall kunna istadkommas. Lyckliga förbållanden hade också förberedt )berlins resultater. Om han nemligen å ena idan genom skräckregeringens välde såg reliionen sielf banniyst och församlingens kyrkor tängda, så mottog han I:kväl af denna tid vigiga skänker — aktningen för arbetets rät!, utalad i näringsfriheten, samt medelbart hos ina åhörare vinsten af den öfvertygelse, att let religiösa sinnet också i det yttre behöfverli n fasthållningspunkt. De stängda kyrkorna ppnades åter, och ett heligt behof hade geiom förbudet blifvit tydligare känbart för alla. å näringsfriketens grund förmådde han; geiom handtverkerier på landet, uppföra den yggnad al välstånd, som gaf menniskorna lelighet för uppfattning af de högre interessena: