Aftonbladet – 25 juni 1846, sida 3

ningen att bevaka det heliga kollegiet, varit ärftlig allt ifrån Alexander VIL Hvarje morgon hålles en omröstning till den blifvande påfvens val. Om aftonen. företages en bifallsomröstning; hvar och en måste då gifva sin röst åt en af de kardinaler, som fått rösterna om morgonen: Accedo Domino N. — Men man kan också förkasta alla kardinalerna genom formeln: Acecdo nemini. Det är denna förkastelseröst som orsakat, att konklaven mången gång varat fyra, ifem måneder, till stor skada för saken och stor förtviflan för Romarne, som alltid äro otåliga att få lära känna sin nya herre. Under hela månaders lopp her man sett en kardinal, hvilken det endast felades en röst, icke kunna förskaffa sig den. Det är uti dessa afgörarde ögonblick, då mödorna, tröttheten och ledsnaden i följe af en så långvarig instängning uttömt kardinalernas tålamod, som de serskilda particheferna inom konklaven lyckas sammanknyta sina kloka beräkningar. Efter hverje : Jomröstning, då det är konstateradt, att ingen er1 I hållit 2), af rösterna, brännas valsedlarna, och från torget utznför Qvirinaliska palatset ser man röken -Jaf detta uppbrända papper. Hela Roms befolkning Istår utanför och bidar med spänd vänten härpå. Då röken stiger upp, återvänder hvar och en hem till sig, sigande: Än ha vi inte fått någon påfve, I denna gång.. Men då, efter omröstningstimman, röken icke synes, sprider sig inom ett ögonblick rlropet: non ve fumata öfver hela staden. En i Isten lösbrytes ur det igermurade fönstret vid stora balkongen åt torget; breschen blir småningom större och större, en kardinal vissr sig och tillj kännagifver för romerska folket utnämningen, med Jen ständigt enahanda fras: Annuntio vobi. gauIdium magnum: papem habemus eminertissimum lel reverendissimum dominum (den valdes namn joch titlar) qui sibi nomen imposuit (den nye påfIvens antagna namn). I Historien öfver bedrägerierna af kardinaler, hvilka trott sig säkra om sin utnämning, skulle vara Jiång. Det är ett vanligt ordspråk i Rom, att den som går ia i konklaven som påfve går. ut som kardinal. Mer än en porporato, sålunda sviken i sina förhoppningar, har dött i en sorg, som folket kallar för la rabbia papale. Mer än en gång har slumpen vid valet utestängt utmärkta talanger, som af den allmänna meningen redan varit utsedda, och uppsatt dittills obemärkta personer, hvilka sedermera haft stor del i de märkligaste tilldragelser på sim tid. År A739: blef Gafiganelli, en ödmjuk och obemärkt andlig; oförmodadt upphöjd på påfvesto!en under namn af Ciemens XIV; krönt med tiaren ville han ingenting ändra afsina blygsamma vanor; han behöll hos sig såsom vän, förtrogen och köksmiöstare en fatiig dibroder, som tjent i hans kloster. Föga bekymrad om etiketten, gratulerade sig Ganganelli, vid sin kröning, med godlynthet, att åtminstfone denna gång hafva fått ea god plats vid ceremonicn; ,vid förra kröningen, sade han, bade jag en så dålig plats, att jag icke kunde se någonting stort, och blef mycket knuffad i hopen. Det var denne fromme, uppriktige och, trots sin naiva enfald, genomträngarde mean, som skulle underteckna en alitid ryktbar bulla; en medalj s!ogs till minne af denna stränga, men rättvisa dom; man ser på den Vår Herre, åtföljd a? S:t Pehr och S:t Pål, drifvasde framför sig tre jesuiter, hvilka aflägsna sig med en ömkligmin. Jesus ställer. till dem skriftens ord: Nunquam novi vos, discedite a me omnes. , I början af detta sekel bekläddes den blygsamme Chbiaramonii med tiaren, utan attsjelf drömma derom och utan att någon en qvarts timma förut skulle tänkt på honom. Kerdinalerna, kringspridde af revolutionsstormen, hade samlat sig med mycken svårighet i Venedig uti S:t Georgs kloster. Två partier stredo om valet och ingendera af cheferna ville vika. Under det de som bäst tvistade om nödvändigheten att sätta en gräns för detta ovisshetstillstånd, kom kardinalen Barnpabt Chiaramonti lugnt och trankilt promenerande för sig sjelf unger klostrets arkader. En ic uppgick för de tvistande: Ni vill icke hafva min kandidat, jag vill icke hafva eder, låt oss då välja den der beskedliga munvken, sade mat, och så hade man valt Pius VII, denne bjelte utan svärd, som alltid fanns rustad mot sin tids stora svårigheter, hvilka tilläto honom visa, var sin lycka vuxen. A . Påfvarnes regering verar i medeltal 8, år, ifall ran räknar efter do sista seklerna, ty under de barbariska tiderna och de blodiga krigen, som söndersleto Italien, vo-o dessa herrskares regeringar mycket kortare. Ar 1447 valdes den siste motpåfven under Nicolaus V, och ifrån denna epok kan man räkna den nya tiden inom kyrkan, Härstadnar medeltidens dystra vildhet och lemnear rum för fredligare och mildare tider, hvarunder såsom mörka skuggor fremskymta blott Alexander VI och Nicolaus V. Jemförd med sina begge föregångare Leo XII (1823—41829) och Pius VIII (1829—1831) förde Gresorius XVI en lång regering. En profetia af obekant ursprung, som de fullt ätt-trogne tillskrifvit sjelfve profeten Malachias, onehåller deviser öfver påfvarne, och dessa hafva erkligen poggrannt slagit in på somliga påfver eller tskilliga händelser under deras regering. Men anra bafva åter icke någon tillämplighet, såsom för rregorius XVI De balneis Etrurie. På Pius Il syntes deremot devisen Aquila rapax öfveraskande, särdeles då men erinrar sig hans tvister ned Napoleor. Annu finnas deviser för 41 komnande påfvar, och för dem som det kan roa återifva vi dem här: C:ux de eruce. — Lumen in cielo. — Ignisardens. — Religio depopulata. — Fides intreida. — Pastor Apgelicus. — Pastor et nauta. — los florum. — De medietate lune. — De labore olis, — G:oria olive. TTT MV br oo mem , ssd HARDELS-URDERRATTELSER: Vexeikurter DAMBURG: 2019 Jonis Paris 5 m 1897, k. s. 488 — Lordcn 5 m. 13 m. 8, s., k. 8. 43 a. 101, -4