Aftonbladet – 25 juni 1846, sida 3

tur dödade. DHvart hagel hade mycket skadat åkrarna. 1 BLANDADE ÄMNEN. — Öfver Jenny Linds uppträdande på der stora sångfesten i Aachen förekommer följande omdöme i The Times, af dess egen korrespondent på stället: Huru kan jag yttra och buru vågar jag hädanefter träda inför Grisi, Persian och Castello, sedan jag nämnt att hon är den allesammans öfverlägsen, och, så vidt jag för. står, samtidens första sångarinna? Hon fram. står ej såsom något mönster på utbildningen: fullkomlighet, på konstens yttersta ansträng ning, eller på besegrandet af svårigheter, som :yckas oöfvervinneliga för vanliga gåfvor; hor sjunger enkelt, rätt fram, ledigt och naturligt. som man skulle kunna tänka sig att en mjölkflicka trallar (warble); men så fullt af melodi och harmoni, känsla; behag och finhet, att alla som höra derpå, den okunnigaste och den största konstkännare, hänföras deraf lika mycket. Hon innehar all den förmåga, som-tyska och italienska tonlärare kunna meddela; men den tjusning, som bon utöfvar dermed, består deri att hvad man hos andra märker vara svårt, tycks för henne lätt, och att de konstfullaste kombinationer utföras af henne, åtminstone skenbart, utan ringaste bemödande. — Hennes utseende är likväl allt för sveaskt, eller snarare för tyskt, och hennes hållning alltför enkel, för vår tid, då le prime donnep-äro drottningar, utom så väl som på scenenp. I Bremen hade hon i går 8 dagar sedan uppträdt som Nora, och skulle följande dagen sluta sina representationer derstädes med 4Aygatha i Friskytten, samt till slut föredraga en norsk vallsång och: en dalkarlspolska, enligt teaterannonser i Weserzeitung. — Recensenten i nyssnämnde blad beskrifver verkan af Norma såsom ännu mera öfverlägsen än den af Amina i Sömngångerskan. För att ej upprepa alla de förgudningsfraser, som blifvit bannala hos tyskarne när det gäller att öfverbjuda hvarandra till Jenny Linds pris, transsumera vi här blott hvad som tiilhör den bremiska teaterrecensenten uteslutande: Jenny Lind sjöng i går Norma, — yttrar ban — då vi säga sjöng, sker det blott derföre, att ett ord fattas oss till utmärkande af detta slags dramatiska företeelse; vi tro oss ej yttra för. mycket, om vi påstå, att Jenny Lind har i denna roll uppnått ijderna och djupen af all framställande konst. är Bellini frambragte Norma, hade ban ej a ning vär kvad ban gjorde; Jenny Lind bar inolåst andan i bans fladdrande, haltlösa tonmassa, å att den begynte lifvas och nu står framför ss såsom ett själfullt, lefvande väsen, hvilket ngen makt bädanefter kan utplåna ur varel;ernas kedja, emedan snillets hemlighetsfulla invigning har påtryckt den nödvändighetens preel, För att sätta kronan på verket, vet reensenten slutligen intet bättre, än att förlikna! enny Linds Norma med itailienarnes första elgon; Normas kärlek — säger hon — pär är ena Vestals, hennes hämnd blir en herrskingsvan Pythias; hennes förvillelser och pasioner äro det entbusiastiska hjertats, hvars enhet, lik svanens, strålar så mycket mera Bländande genom den ensamma fläcken; hon r — vergine madre. Så flygtugt ock -denna ysande uppenbarelse ilär oss förbi, återstår oss en rika trösten ati hafva sett den, och der;enom ba vunnit inträde i nya rymder inom aturen och konsten. Detta är eu skatt, som ninnet kommer att vårda åt oss för hela lifvet, eh som mildrar vemodet, när vi vid Jennys nara afresa, för att, som det säges, ej meral, tersynas i vår stad, nödgas instämma i den rittiske skaldens ord: )I neer shall look upon er like again !n .