Aftonbladet – 25 juni 1846, sida 2

Ae PORaileg HUA AILUMIDIdUGLE elli LIUNUICHC yttrat sig derom. Att arbetet icke från ästetisk synpunkt kunnat berömmas, är en fullkomlig osanning, som motståndarne nu våga framställa, troligen endast derföre, att de är utgånget ur bokhandeln. Det är en ibland de mest fina och ätheriska skapelser af Alnr qvists fantasi, och innebåller icke ett enda ställe, som är hvad man kan kalla. plumpt eller oanständigt, och i sådant hänseende osedligt. Det oaktadt är det sannt, att en bäftig litterär polemik uppstod emot densamma och den deri framställda ide. Hvarföre? Jo, af två skäl. Det ena är, att i frågan om äktenskapet redan en stor och oförenlig schism finnes inom tvenne af våra borgerliga inrättningar. Enligt den allmänna lagen fordras nemligen till ett lagligt äktenskap endast tvenne omstöndigheter, det bevisliga ömsesidiga samtycket och kontrahenternas sammanlefnad, och dessa omständigheter äro så tillräckliga, att till och med föräldrar och målsmän ej bafva rätt att hindra det. Men det är ock naturligt, att en så vigtig och för hela framtiden inflytelserik förening måste få en ökad betydelse genom att beseglas genom en högtidlig religionsakt i vänners och anförvandters närvaro, d. v. s. genom vigseln, såsom en erinran om de pligter makarne åtaga sig; och lika naturligt är det äfven, att presterskapet, både för det kall, åt hvilket presten egnat sin verksamhet, och för det andeliga ståndets inflytelse på församlingen, skulle söka att gifva åt denna beseglande handling den största möjliga betydenhet såsom den hufvudsakliga, hvarförutan något äktenskap icke vore verkligt; cch söka göra detta begrepp gällande i det allmänna tänkesättet. Detta har äfven blifvit förhållandet till den grad, att det till och med för de flesta var ea fullkomlig, ja nästan en oerhörd nyhet, när det upplystes, att vigselp, enligt den borgerliga lagen, endast var ett accessorium, men icke något nödvändigt villkor för äktenskapets borgerliga tillvaro, sävida man dermed menar makarnas och barnens arfsoch giftorätt och så vidare. Har man detta i minnet, så låter hela stormen emot romanen Det går an ganska lätt förklara sig. Författaren hade nemligen, såsom det tydligt synes, haft för afsigt att framställa orimligheten deraf, att äktenskap, måhända i! svärmeriets och öfverspänningens ögonblick ofta ingångna mellan personer, hvilkas lynnen icke passa tillsammans, skola genom blotta vigselns tillkomst blifva nästan omöjliga att upplösa, ! åtminstone utan skandal, om än båda makarna skulle önska det. Han ville derföre i det ifråga varande arbetet framställa, huru endast det ömsesidiga samtycket, alstradt af en inbördes sympathi, kunde åstadkomma ett lika ädelt och vackert förhållande utan några yttre band från: kyrkans sida; och så till vida utgör den om-! talta romanen ett både genialiskt och fullkomligt rent fantasiverk. Men ban hade härvid tillika begått tvenne stora fel. Det ena var,i att han icke hade tagit i beräkning, det hela denna fantasibild och i synnerhet sjeifva titeln: Det går an skulle på det skarpaste stöta emot, och af mången, isynnerhet af presterskapet, hvars inflytande det till en del här gällde, upp-! tagas såsom en utmaning emot ett allmänt gäl-; lande folkbegrepp, som både sammanhänger med : en religiös tro och hvilar på flera det dagliga; lifvets materiella förhållanden; samt att sjelfva; doktriner, som hos författaren i sjelfva verket! varen vacker poetisk eller utopisk skapelse, utan hänsyn till omedelbar tillämpning, skulle; från ena sidan utropas såsom ogudaktig och, osedlig, medinstämmande af alia dem, som icke sjelfva närmare kunde intränga i ämnet; å den andra åter möta klander, såsom för närvarande opraktisk, emedan det först måste vara en fordran af samhället, en både ekonomisk och moralisk omsorg af högsta vigt, att någonting i lag blefve bestämdt om fadrens skyldigheter i afseende på barnens uppfostran, innan äkten-, skapets ingående eller upplösning inför lagen kan eller bör få blifva helt och hållet en handling af kontrahentercas fria vilja, utan yttre band. Hade ru hr Almqvist, då ban utgaf sitt arbete, bifogat till detsamma ett förord, hvari han sjelf hade framställt dessa betänkligbeter, och lerigenom närmare antydt den enda synpunklen, hvarifrån det borde betraktas, så bade han också på förhand undanröjt alla misstydningar. Men det var ej nog med underlåtenheten häraf. Han begick äfven ett annat, och för hans egen 4 kull i vår tanka föga mindre fel, nemligen att ) an en lång tid lät moståndarne samla ett oer-j I vördt sorl omkring honom, hvarvid alla litteraurens hamnbusar tyckte sig få tillfälle att äfven blifva vigliga; så att slutligen den största lelen af publiken, som aldrig läst boken, trodde, tt den vare ett verkligt missfoster, innan han varade ett ord derpå. Huruvida detta kom deraf tt han ansåg ett svar öfverflödigt, viije vi ej göra; nog af, följden blef sådan vi nämnt, och erigenom kunna ru sådana efterdyningar, som en här. vidrörde i Posttidningen, förklaras. an få I l f l (Insändt.) lg Man anhåller att genom Aftonbladet få framläga följande slarf och oskick, som förliden gårdag i