Aftonbladet – 25 juni 1846, sida 2

EV vYdIA LILLE vB ULLUII UL DVI hosbntninhed hand 28V en theologie professor, doktor Fahlerantz, gjort sig det lönlösa besväret att skrifva en bok i två delar, med titel: C. J. L. Almqvist, skärskådad såsom författare i allmänhet och såsom theolog i synnerhet. Denna bok, som egentligen gick ut på att inprägla i publiken, att hr Almqvist är hvarken ett snille eller just någonting annat, fastän han duger att skrifva tjocka böcker om, lär imedlertid hafva haft den synnerliga oturen att ej få, hvad man kallar, någon afgång i bokhandeln, och det kan nu blifva ett föremål för ett nytt arbete af hr Fahlerantz att undersöka, antingen det är bristande intresse hos publiken för Alimqvist eller för Fahleran!z sjelf, som varit orsaken härtill. Goda vänner måste imediertid hjelpa hvarandra, och som hr Fablerantz nu har den lyckan att genom ödets underbara skickelse vara en af de aderton, så måste svenska akademiens organ för en tid sedan fram och söka stimulera publikens tröghet med en väldig puff för hans arbete. Omnämnom likväl, Postoch Inrikestidningens opartiskhet till stor berömmelse, att kort derefieri densamma inflöt en artikel J2 2, som tog hr Almqvist ganska hfligt i försvar emot tit. Fahlcranizs mercurial, Så till vida var nu den politiska jemnvigten inom Postoch Inrikestidningens spalter återställd; men i tisdags kom pelt tredje ordr, som helt och bållet afser att på elt hyggligt sätt gilva hr Almqvist nådestöten. Det är egentligen om detta tredje ord, som : vi nu önskade låta läsaren få någon kännedom. Denna tredje artikels författare har varitså beskedlig, att han funnit, det hr Fahlerantz gått. för långt, då han velat beröfva Almqvist dess litterära anseende. Han — den sistnämnde art.författaren — är derföre så ädelmodig, att han till-och med ställer Almqvist högt såsom ästetisk författare, eller på förmågans vägnar; men anser honom tillika för ett söndergånget snille. Han beundrar till och med detta söndergångna. snille, men han beklagar, tillika, ja! beklagar. djupt, åtskilligt annat. Bland detta andra, som är alltför vidlyftigt för att kunna helt citeras, emedan artikeln upptager två spalter, är dock det värsta, och det, som egentligen synes hafva legat insändaren diupt på sinnet, att hr Almqvist använder sina rika gåfvor, i de radikales tjenst — och i detta fall gilla vi,, säger insändaren, fullkomligt allt hvad doktor Fahlcrantz sagt om hr Almqvist. I Lyckligtvis finnes dock salivan bredvid såret, och insändaren vet genast råd för, huru den söndergångna själen skall kunna sättas ihop och blifva helgjuten igen. Härtill behöfves endast, såsom insändaren yttrar: — att Almqvist måtte återgå till de ryrader, der vi funno honom för mer än 43 ir sedan (fosforisternes). Gör han det, heter det, så försvinna af sig sjel! de omständigheter, som Posttidningens recensent (författaren af ordet JE 4) så varmt beklagars. Der ha vi det! Om hr Almqvist bara ville gå öfver och tjena doktor Fahlerantz och hr erkebiskopens och presidenten von Hartmansdorffs doktriner, så vore han den hyggligaste karl i verlden. Det är också naturligt; och vi ville nästan slå vad, att icke blott hr Almqvist, utan äfven hr L. J. Hjeria och hr Gustaf Hjerta och hr Wilhelm Dalman och alla andra liberale, om de ville gå öfver, och ställa sig i de konservativa lederna, skulle de på stund vinna! en fullständig aflat för alla sina synder, till och ! med af deras högvördigheter i Upsala. Man bar redan i detta hänseende sett huru väl anskrifne sjelfva kapten Lindeberg samt hrr Cru-! senstolpe och Sandström blefvo hos de fromme,! när de började utgifva tidningen Dagen ochi der redo spärr emot den l:berala pressen. Det är svårt att inse till och med hvad förf.: sjelf föreställt sig kunna uträtta med sådanal!; samtagna och omotiverade uttryck af miss-,; nöje mot en person, som de, hvilka här gifvitj sig luft, eller med de fromma önskningarna till slutet, hvilka äro bra nog långt inne på det j; enfaldigas område, för att kunna väcka annat, in en dragning på munnen hos läsaren. Biott, en punkt förekommer egentligen, som gör ett, aindantag härifrån, och som kan förtjena att i 5 örbigående upptagas, emedan den åtminstone a utgör ett, fastän ganska ytligt, försök att fram-, tälla eltsak-argument. d Författaren yttrar nemligen på ett ställe:d Ej lingt efter öfvergången till de radikale ) utgaf Almqvist Det går an, en produkt, som till och med hans blindaste beundrare från ästetisk synpunkt ej kunnat berömma och från sedlig åter ej ens vågat försvara. Kom så dertill, att han vid denna tid öfvergick till ettn stånd, derifrån man hittillsdags ej varit vanf att höra sådana läror, som ligga till grund för jv nämnde romänpn. nr Detta lilla stycke innefattar flera misstag, ty Umqvist var redan ipgången i det andliga ståna et flera år innan ban utgaf ifrågavarande bok. k ivad åter sjelfva denna bok betr: ffar, så förete ls 8, 1 afseende på den, vissa förbållanden, som b: van i allmänhet alltför ofullständigt erinrar sig, 2