Aftonbladet – 22 juni 1846, sida 5

,Higa Frälset, så var detta till sin grund rättvis -fsåsom endast bestående uti undfåendet af e viss fördel (en viss skattefrihet) emot uppfy! andet af en viss pligt (skyldigheten ått ställ I krigsman); men detta förhållande ändrades oc -löfvergick till orättvisa, då bördsadeln för sin familjer behöll och till och med högligen ut vidgade fördelen (det verldsliga frälset, skatte I friheten till en viss grad), utan att i motsva Trande grad fullgöra rusttjenstspligten, eller eå I dast fullgöra den mot särskild ersättning; sam Islutligen och i synnerhet genom tagande af re presentationsrätt för sina ätter och dermed ad ministrativ myndighet öfver staten, något, son Ifrån början icke alls ingick uti den fördel, son Terhölls till vedergällning för rusttjensten, såson endast bestående i en viss skattefrihet. Det ä denna sista öfvergång, som innefattar Usurpa Itionen; ganska tänkbar genom den starka infly. Itelse, som den rustade adeln kunde utöfva på kon. lungarne och vid herredagarne; ganska tänkba; — men icke derföre mindre orättvis. För öf. rigt må gerna hvad ursäkt, som är möjlig, gäll: för denna usurpation. Sådant angår blott be. dömandet af fordna tider. Huruvida medelti dens aristokrater voro våldsmän, eller ej, utgö! en fråga, vigtig att afgöra för hvad vi hafva at tänka om deras karakterer. Men den saken är af ingen betydelse för vår tids utvecklande al sina sociala formationer och bestämmanden härvid. För oss är det nog, om Bördsadelns prerogativ är till saken orättvist (såsom hr F. sjelf högtidligen sagt); detta gör tillfyllest för att finna detta prerogativ såsom sådant böra upphöra: usurpationen må för öfrigt en gång hafva uppkommit! under hvilka mer eller mindre ursäktliga vilkor som helst. I sak kan man uppkasta en annan fråga. Man kan säga: låt också vara, att, om stånden uppböra, och bönderna, äfven derest de skulle komma till öfvervigt inom riksförsamlingen, således ingenting kränkande och skadligt skulle kunna förfoga mot adeln eller några andra, såsom statsstånd, så skulle de ju likväl, såsom medlemmar af ett skildt yrke (då yrket, att t. ex. bruka jorden, alltid fortfore såsom skildt från andra göromål) kunna uppträda förtryckande mot de andra slags arbetenas utförare och medlewmar? Ståndsstriden hade väl upphört; men en Kamp mellan yrkena kunde fortfara? Är det icke möjligt, att bönderna, om de (enligt hvad här öfverallt poneras, ehuru högst osannolikt) en gång komme till exklusiv öfvervigt inom riksförsamlingen, genomdrefve författningar, ländande till kränkning för t. ex. stadsmannasysselsättningarna, handeln eller något annat, liggande utom böndernas eget allmänna och vanliga yrke? Denna fråga upplöses på följande sätt. Menas med saken ingenting annat, än ett billigt återörande af stadsmannayrkena på det område, lit de rättvisligen höra; således endast ett korigerande af vissa oarter hos dem, hvilka utöra inkräktningar på landtmannayrkena och ;gentligen äro inskränkningar i hvars och ens aturliga frihet att tillverka och afyttra hvad an kan, hvar ban vill och till hvem han be2gar; så kan ingen med skäl klaga öfver såant. Menas, åter, något slags utrotande af tadsmannayrkena eller deras försättande på inkränktare fot, än dem billigen tillkommer; så ippstår alltid den genfrågan: kunna landtmannarbetenas utöfvare nånsin betrakta stadsmannarkena såsom gagnrlösa för sig? Är detta icke vöjligt, så är det ej heller tänkbart, äfven ur en lägsta synpunkt (den egna fördelens), att önderna — alltid med antagande af deras öfervigt i statsadrninistrationen — skulle förega sig stadsmannagöromålens utrotande eller ;rsättande i usel ställning. Detsamma kan säis om alla andra yrken. Ett verkligt krig emellan yrkena är följaktgen ej att befara; och hvarföre? emedan desse la äro hverann inbördes gogneliga, för att säga oumbärliga; de äro hvarandras naturga medarbetare i samhället: hvaremot krig jellan statssiånd, såsom skilda genom reprentationsprivilegier, ej blott äro tänkbara, utan rit ganska verkliga, såsom man sett tid efter d; och hvarföre? emedan stånden, såsom ;ilda representationsklasser, icke gagna hvarin inbördes, utan på riksdagarne äro till såm hvarandras motståndare, för att ej säga otarbetare, och vanligen handla med den gifna ndensen att försvara sig mot hvarandra, hvilt tillräckligt intygar deras grundmening att i ittnen (såsom statsstånd, nemligen) vara hvardras fiender (helst de äro uppkomna för att vara rarandras molvigter); endast uppträdande såm fullt vänner, när någon ännu större och mensam fiende hotar dem samtlige; men gesä fan fm SS OM Fr MM HH pm (AR AA -— — ON Oe ss me