Aftonbladet – 20 juni 1846, sida 2

hvilka en ung, vacker, adertonårig flicka, som p8sIsat upp i Samois då Lecomte intog sin frukost. lUnder uppropet hade den anklagade satt sig. Efter dess slut tilltalade Kansleren honom: Anklagade, Istig upp! Huru gammal är ni; hvar är ni född; hvad är ert yrke; hvar är ert hemvist? Lecomte svarar med låg röst. Flera pärer anmärka att de icke höra honom. Lecomte höjer då rösten och Ibesvarar frågorna tydligt. Kansleren erinrar derefter hr Duvergier, att han, såsom den anklagades försvarare, bör icke yttra något mot lagarna stridande, och uppmanar derpå den anklagade att noga åhöra de akter, som rörande honom komma att uppläsas. Derpå uppläsas af sekreteraren remissen och anklagelsen. Derefter upplästes en biografi öfver den anklagade, som öfverensstämde med hvad redan varit i detta blad om honom berättadt. Under ait detta förblef Lecomte åter sittande. Akterna utvisade ingenting, som kunde föranleda misstanka på medIbrottslige; men i slutet af anklagelsen förmärkes bemödandet af åklagaremakten, att göra ett sådant förhållande misstänkt. Deri säges, att under de föregångna förhören man ej kunnat erhålla af LeIcomte någon bekännelse elier ens något medgifvande att andra haft förtroende med honom; men att likväl i bans berättelser mycket syntes stympadt och obestämdt. Han påstår sig ej hafva hört af någon om konungens utresa till Fontainebleau, eller tiden för densamma, icke heller hafva sökt upplysning derom; men likväl befinnes han vid återkomsten beväpnad och intagande en ställning, der han kunde med uppmärksamhet följa vagnens rörelser. Han hade, oaktadt all sin djerfhet och beslutsamhet, ej velat offra sitt eget: lif; han flydde, han ville åter till Paris, och det oaktadt var han, enligt sin egen utsago, icke beredd på medel att fly eller dölja sig. Med sitt vanliga grymt kaillsinniga talesätt har han blott svarat, att han cj hade någon enda medbrottsling, utan att hans sista plåtstycke var en patron. I öfrigt anmärkes, att man hört honom, äfven under den tid han var anställd i konungens tjenst vid lustslottet, att han yttrat sig på ett hädiskt sätt om konusgamakten. I de bref och anteckningar man funnit i bangs boning, skall man hafva funnit att partiskrifter och partispräket icke för honom varit fremmande. Bref, som äfven tyckas ämnade att stanna under konupgens ögon, innehöllo mindre klagolåt än kränkande beskyllninger. Slutligen erkänner han sig, i sista stunden, då han utgick i beslutet att göra mordgerningen, hafva nedskrifvit sitt så kallade testamente, hvari säges: Den som begått gerningen har lika mycket hjerta som alla de, hvilka förtala honom. I sitt I beslut hear han blott sökt att lyckas i företaget, utan att oroa sig öfver den fara han sjelf kan löpa. Om han valt det stället, har det skett genom ett gudomlig ingifvelse. Trösten öfver hans heliga värf skall följa honom i grafven. Detta synes ej väl sammanstå med en blott enskild hömd, m. m. Så ungefär var anklagelseaktens slut, hvarefter vittnena uppropades. De voro 46, hveraf fem voro tillkallade af den anklagade. De utgå dercofter samtligen utur salen; men hr Montalivet anmodas vid utgåendet att återintega sin plats, i anseende till hans helsotillstånd. Derpå började kansleren förhöret med Lecomte, som på uppropet reste sig. Kanslcren. Hvar var ni den 435 April? — Sv. I Paris. Hvar den 46? — I Fontåäinebleau. När reste ni från Paris? när kom ni till Fontainebleau? — Jeg reste den 13, kl. !V, 40 på aftonen, från Paris. Erkänner ni er skyldig till mordförsöket mot konungen den 46 April? — Ja! Hvad gjorde ni genast vid ankomsten till Fontainebleau? — Jag gick omkring i skogsparken. Hvar frukosterade ni? — I ett värdshus vid Seine-stranden. Hvar satte ni er bössa? — Under en klippa i skogsparken. Nalkades ni ofta slottet, innan ni begick brottet? — Nej, hr kansler! Ni måste väl imedlertid haft någon kunskap eller sannolikhet, att konungen skulle fara ut? — Jag vissste ingenting derom, utan ställde mig på vinst och förlust. Ni kände för väl skogsparken och konungens vanor, för att ej väl beräkna er plats? — Man visste aldrig hvarthän konungen tog sin väg vid utgåendet. Jag hade icke nalkats slottet. Hade ni ingen underrättelse i staden? — Jag aktade mig nog att ej anförtro min afsigt till någon. Likväl har niju rakat er i parken, och erkänt, att detta skett för att man icke skulle känna igen er på det långa skägget i Paris. Berätta för oss sjelfva tilldragelsen med brottet! — Jag var nära rishögarne, då jag hörde bullret af hästarne. Det ingaf mig en feberaktig känsla. Då riset icke var nog högt, skyndade jag till ett annat ställe af muren, der jag ställde mig, ty jag kunde ej medhinna att uppstapla rishögen. Jeg var oviss om, huru jag skulle bete mig och höll på att gå bort, då jsg just hörde hästarnes galopp. Detta, såsom jag nämnt, hetsade upp blodet på mig. Jag sprang vill; hann fram före vagnen. Det var ej sextio steg emellan stället och rishögarne. VETEN