Aftonbladet – 17 juni 1846, sida 3

blek, döende, förtviflad, förebrående honom att förderfva både .sig sjelf och henne. Hennes bild framställde sig äfven uti hans drömmar, och-en morgon,. då-han, nyss-uppstigen tänkte på :henne, inställde sig Prosper Gobillon med sorgsen och bedröfvad uppsyn. — Hvad går det åt er, min kära Prosper? sade Leonce; ni ser alltför bedröfvad ut för att vara nygift? — Åb! det är sorg uti buset, svarade Gobillon; ni mins väl den lilla stackars Lise?..— Nåväl! Lise... utropade Leonce förskräckt. Prosper visade honom floret på sin hatt. — Död! ropade Leonce med ett förfärligt skri. — Död! sade Prosper, död som ett helgon: — O! min Gud! min Gud! sade Leonce med ett uttryck af förtviflan, som förskräckte Prosper; det är icke möjligt .... Död! utan att jag fått återse henne. Död... — Ack! ja, sade Prosper, jag kommer ifrån hennes begrafning och är bitkommen för att till er framböra hennes sista vilja. — Hennes sista vilja? sade Leonce. — Hör mig, herr markis, och ni skall säkert åt detta stackars barn skänka hela ert medlidande. Hon hade ett alltför eldigt bufvud och ett alltför känslofullt bjerta. Men jag skall berätta er buru allt tillgått.. Jag vakade tillika med min hustru hos benne samma natt hon dog. I de sista ögonblicken af sin lefnad, kallade-hon systern till sig och bad henne lösa upp den lilla hårslingan hon bar om kbalsen, derpå gjorde hon mig tecken att nalkas.