em ETT FÖRÄLSKADT LEJON. ) AF FREDERIC SOULI. Han föreställde sig fru Laloines oro, i händelse hon fick se honom ensam, och ville derföre till hvad pris som helst upphiona Lise; hvarföre han i fullt sporrstreck jagade framåt, ungefär i fem minuter, då han vid en krökning af vägen såg Lises häst fri och ledig. Vid åsynen deraf började han ropa: — Moamseil Lise! mamsell Lise! Lise fronskom ur skogen, sägande: — Nå väl, min herre, se här är jag! — Ack, sade han, hvad ni skrämt mig! Det låg så mycken sanning uti detta utrop, att Lise nästan rördes deraf, men som hennes beslut var fattadt, frågade hon endast: — Åt hvilket båll är min mor? — Ditåt, men hon är långt härifrån. — Jag går att uppsöka henne. — Ämnar ni inte stiga till häst? — Nej, svarade hon med bruten röst ...-. denna ridt har alldeles utmattat mig. Sterny blef då varse, att bennes bröst häfde sig och att en förärande blekhet betäcke hennes 2nsigte. Han hoppade af hästen och skyndade till henne. — Ack, min Gud! det är jag, som förorsakat er detia onda, utropade han. Förlåt, för lit, Lise.... — Nej, det är icke ni.... jag har gjort QMrätt.... jag har... Efter uttalandet af dessa ) Se Aftonbl. Ja 126, 127, 128, 134, 134, 135 och 136.