Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 3

tjock matrona sittande på en åsna, ty fru Guranflot höll sig tätt bredvid honom. Sterny som såg deras förvåning, bleknade på en gång af vrede och blygsel. Men då hvarken der bestörte Lingart eller hans lejoninna gjorde min af att fortsätta sin väg, red han fram till dem, med föresats att affärda Linpgart med en minnesbeta, då denne i detsamma tilltalade honom: — Det är då verkligen ni; förlåt, jag kände icke igen er... Ni har vunnit edra hundra louisdorer, Algibech har vunnit emot Montereau... Vi hafva väntat på er... Ni kommer väl icke till dinern?... Farväl! farväl! Han gaf hästen sporrarne och aflägsnade sig, under det att hans lejoninna med lorgnett för ögat på afstånd betraktade Lise, likasom en köpare betraktar en tafla. Hon var så sysselsatt med denna oförskämda granskning, att hon icke blef varse Lingarts aflägsnande, utan qvarstannade några ögonblick efter honom. Sterny var så förargad, att han gaf amazonens häst ett rapp, så att hon så när fallit utaf. Under det hon höll in hästen, sade hon till Sterny, från hvilken hon gissade att sprattet kom: — Ni bär er åt som en oborstad lurk, Sterny; ni skall nog få betala det. Derpå red hon i galopp sin väg. Hr och fru Laloine hade icke åsett detta uppträde, men vid sin återkomst fann Sterny Lise i tårar. — Jag sade er det förut, min herre, sade hon. Såg ni buru denna qvinna betraktade mig... Lemna mig, min kerre, lemna mig... Äter