Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 3

Hon smålog med ett af sina englalika leen den och visade bonom devisen: Man kan, hvac man villp. — Det är sant, sade han med passion, oct om jag vore ägare at denna talisman, skull jag försöka allt, som ligger inom möjligheten: gräns. . — Det är illa af er att begära den uta mig, sade Lise småleende; ty om jag gåfve e; den, skulle jag nödgas säga mamma, att jag för lorat den; jag skulle då nödgas ljuga. Detta var att på en gång gifva och vägra Leonce visste icke hvad han skulle svara: helt hans beprisade kännedom af fruntimmersbjertar strandade emot denna okonstlade flickas menlöshet. De hade imedlertid saktat farten så mycket alt de uppbunnos af hr och fru Laloine, hvilken sednare sade till sin dotter: — Se, det tycker jag om, Lise; nu rider du sakta och försigtigt sedan du fått hr de Sterny till ledsagare... I detta ögonblick, och just under det fråga uppstått alt göra en liten halt, för att hvila sig, bördes ett förfärligt buller i skogen och i detsamma framstörtade från en sidoväg en mängd herrar och damer till bäst, hvilka utgjorde det ryktbara kappridningssällskapet från Marly Nästan alla foro med ljungeldens snabbhet förbi men Lingart och hans lejoninna, som endast pi afstånd åtföljde tåget, igenkände Sterny. D: blefvo begge till den grad förvånade, att de böllo inne sina hästar och betraktade hvaran dra utan att kunna tro sina ögon: Sterny på en liten bondhäst, Sterny i sällskap med e-er