Aftonbladet – 16 juni 1846, sida 3

— OO, blif ej ond: det är emot er sjelf, som det ni gör och jag tillåtit er göra, icke är passande. — Emot mig, sade Sterny, häftigt upprörd vid Jjudet af denna barnsliga röst. — Ja, emot er: ni känner icke de personer, med hvilka ri här är i sällskap; de inse lika väl, som ni sjelf, att ni icke är på er plats; och ehuru de uti er närvaro icke säga någonting, skall ni i morgon och öfvermorgon blifva deras samtalsämne, och man skall skratta på er bekostnad. — Hvad rör det mig? — O, säg icke det ... — Men är jag då så olik de andra? — De andra göra i dag, hvad de göra alla dagar, återtog Lise med någon otålighet, då ni deremot ... de inse nog att sådant icke anstår er ... Ni är god; jag är öfvertygad derom, alltsedan i morse gör ni allt hvad ni kan ... men ser ni ... jag ... jag tycker inte om att se er på det sättet... — Det är likväl .... — För min skull ni gjort det, sade Lise, men hejdade sig i detsamma, förvirrad öfver att hafva på detta sätt gjort sig medvetande af Leonces kärlek. — Ja, Lise! sade han, det är för er, jag svär det. Hon var ännu icke i stånd att svara; hon syates blek :och upprörd, ty alla häftigare rörelser afspeglade sig på denna uoga flickas ansigte. Småningom fattade hon mod och sade: — Herr Leonce, vi måste skiljas. — Ack, jag kan icke förmå mig dertill, sade han.