Aftonbladet – 15 juni 1846, sida 2

Sterny begagnade deita ögonblick för att närma sig Lise och helt sakta säga till henne: — Ni har varit bra grym, som vägrat att emottaga ett minne af mig. Lise teg och syntes mycket upprörd. — Nu sedan jag erbållit er förlåtelse, hoppas jag att ni tager emot någonting. Innan bon hann svara, ropade hennes far: se här ha vi Prosper. Allt hopp var nu ute... Men just då herr Laloine fattade sin batt, ropade Lise: — Nå tänk! jag har förlorat nålen, hvarmed jag skulle fästa min shawl. Sterny skyndade till sitt rum och fick fatt en nåldyna; men då ban återkom, var shawlen redan fästad. — Förlåt, sade fru Laloine, den lilla obetänksamma har redan fått en nål af mig. Sterny kastade förargad nåldynan på bordet. Men Lise rärmade sig sakta och tog, utan att se dit, en nål ur dynan cch satte den uti sin shawl. Sterny såg det och skulle, om han vågat, hafva kastat sig på knä för henne. Hans fruktan försvann, han var lycklig. — Jag tänker på en sak, sade han, om jag, i stället för att uti min vagn fara till Saint Germoin, skulle begifva mig dit på jernvägen, så kunde jag återvinna den försummade tiden. — Det är sannt, sade herr Laloine. — Jag hoppas derföre-att ni tillåter mig att uti min vagn få föra er lill jernbanan. Prosper följer efter, så att vi fara tillsammans. Förslaget blef antaget och herr och fru Laloine satte sig jemte Lise och Sterny uti ka