Aftonbladet – 15 juni 1846, sida 2

— Med anledning af Presteståndets vid nästlidne riksdag gjorda hemställan, att då, genom ofta förnyade ansökningar och tvister angående jus patronatus, osäkerhet vid befordringslagarnes tillämpning och tidsutdrägt vid tjensters återbesättande uppkomma, hvarigenom vägen öppnas för söndring och oredor inom församlingarne, vederbörande, hvilka förmena sig hafva grundade anspråk på jus patronatus, måtte föreläggas någon viss tid, inom hvilken de, vid förlust af vidare talan, skulle sina anspråk anmäla och med lagliga bevis styrka, har Kongl. Maj:t, efter det justitiekanslersembetet, i ämnet hördt, förmält sig icke kunna tillstyrka någon preskriptionstid i berörde afseende, enär sådant skulle innefatta ändring af lag, hvartill Rikets Ständers medverkan erfordras, medelst cirkulär af den 8 nästl. Maj, med gillande af justitiekanslersembetets härom afgifna förslag, anbefallt samtlige konsistorierna att till K. M. insända bestyrkta afskrifter utaf alla angående jus patronatus i deras vård befintliga eller eljest för konsistorierna tillgängliga resolutioner, bref och föreskrifter, samt derjemte meddela de upplysningar i öfrigt, rörande nu inom stiften varande patronella lägenheter, som för ämnets behöriga utredande pröfvas nödiga. (Eccl T.) I — Genom Justitiedepartementet är nyligen ett utslag eller resolution i nådeväg utfärdadt, som är något ovanligt och således torde förtjena nämnas såsom ett slags prejudikat. En kronoarbetskarl vid namn Wilhelm Leorard Ablberg har nemligen af högsta domstolen blifvit dömd att mista lifvet genom halshuggning för det han med dragen knif öfverfallit och sårat dels tvänne förmän, en konduktör Andersson och en vicekorporal, den sednare försåtligen, dels en kamrat. Detta straff bar nu i nådeväg blifvit ändradt sålunds2, att Ahlberg får umgälla sina förbrytelser med 40 par spö, två års fängelse i enskildt rum, afskild från umgänge med menniskor och utan sysselsältning, samt derefter lifstidsarbete å fästning. Det är oss veterligen första gången som enskildt fängelse utan sysselsättning blifvit såsom straff ådömdt, men exemplet häraf torde måhända mera än dödsstraffet verka afskräckande emot de numera icke sällsynta tilltagen att anfalla med ordvapen. MMM