Aftonbladet – 15 juni 1846, sida 1

— Tack, min herre, jag vill icke emottaga något ... jag ... Detta jag syntes innebira, att hon icke ville emottaza något i den egeaskap, som man ville tillbjuda henne det. — Det är all för stor godhet, sade herr Laloine; det ser ut som vi ärnade plundra er. — Jag teckar på min dotters vägnar, sade fru Laloine; men det vore att missbruka er godhet. — Dessutom, sade Lise med otvungen ton, äro alla des a saker så väl på sin plats, att de icke böra rubbas. — Det finnes likväl, sade Sterny, visande henne annonsbladet, saker, som vinna ett oändligt värde genom att blifva flyttade. — Ja, gade Lise med tvungen munterhet; men då är det l:kasom med toffeln, att man inbillar sig deruti se något, som alldeles icke finns. Sternys ansigte antog ett uttryck af harm; han teg, framtog annonsbladet, skrynklade det emellan sina händer och bortkastade det. Herr. och fru Lalome, som voro sysselsatte att betrakta den kejserliga snusdosan, varseblefvo icke deuna rörelse, men Lise såg den och kände sig lycklig; men snart försvann hennes glädtighet och hon följde med uppmärksamhet alla Sternys rörelser. Så snart Leoace hunnit blifva mästare öfver sig sjelf, visade han sig lika välvillig -och beställsam som förut, endast med en nästan 0märklig anstrykning af högdragenhet, likasom då en förnäm herre beflitar s:g om att Vara utmärkt höflig.