— Här är det, som herr markisen befallt. — Godt, sade denne, i det han kastade dem afsides, och skyndade till herr och fru Laloine, för att hindra dem ifrån att se hvad det var. — Om det roar er, sade han, att bese dylika småsaker, så har jag en samling deraf uti detta kabinett; kanske det behagar er att stiga in. Han ingick dit, åtföljd af herr och fru Laloine, men Lise följde icke med. Leonce var mycket brydd; lyckligtvis upptäckte herr Laloine några under ett glas sorgfälligt förvarade saker; och frågade hvad det var. — Det är någonting mycket dyrbart, sade Leonce; det har tillhört kejsaren. Vid detta namn började herr Laloine att räta på sig. — Kejsaren! upprepade han; ack hvad ni är lycklig! — Denna snusdosa har tilihört honom, ban har sjelf snusat ur den. — Tillåt att jag fär betrakta den, sade herr Laloine med rörelse. Leonce framtog den och en lycklig ingifvelse intog honom i detsamma. o— Ni har varit militär, herr Laloine? — Ja, min herre, svarade Laloine med en djup suck, ifrån 4808 till 1844. — Nå väl, min herre! då skulle säkert denna dosa, som för mig endast är en kuriositet, för er vara gamska dyrbar. Tillåt mig att få erbjuda er den. — Ack, min herre, aldrig ..-.jag kan icke... — Jag beder er derom.