Aftonbladet – 15 juni 1846, sida 1

— Herr dVAuterres erfor ett ögonblicks vill rådighet, hvarunder han bibehöll tystnad. Ha var på vägen att blifva ond, och den först: blick kan kastade på mig var förfärlig; mer jag visade en så blygsam uppsyn och min moi ver så häpen, att han tog det partiet att skratt: åt äfventyret och för min mor berätta der mystifikation, hvarför han varit utsatt. Hor böll på ait blifva ond deröfver, att herr dAuterres kunnat tilltro min syster ett sådant handlingssätt; men den stackars fästmannen upprepade oupphörligt: — Det är tofflorna, som äro skuld till... En så liten nätt toffel. Hvem fan skulle kunna tro, att en karl kunde begagna dessa fördömda tofflor! Jag antog en tragisk uppsyn och sade mycket allvarsamt: — Nå väl, min herre, tag denna toffel, och om någonsin en misstanka mot min syster hos er uppstår, må den då påminna er ert orättvisa misstroende. — Jag emottager den, sade herr dAuterres. — Och jag tager den andra. Jag skall återlemna den då min syster begär den. De hafva nu varit gifta uti tio år, och herr CAuterres har ännu ej vågat för sin hustru upptäcka, att han kunnat om henne hysa sådana misstankar; således har jag behållit toffelm Nu har ni fått höra toffelns, historia. Imedlertid framskred tiden och Lise, som nu var helt och hållet återställd, genomsökte all med ett barns nyfikenbet, då i detsamma er betjent inträdde och lade en stor bundt an nonsblad på bordet.