Aftonbladet – 13 juni 1846, sida 2

SNR RA RR mest excentriska vad och slutande med högt spel och en dundrande super) bans kamimartjenare lemnade honom ett visitkort: det var Prospers. ig — Prosper! utropade Sterny, han får komma in, låt honom komma in.... — Men, herr markis... jag har sagt att ni var utgången. — Utgången! skrek Sterny vredgad; -buru vågar ni visa en sådan oförskämdbet emot mina vänner? Hvem har befallt er siga att jag var utgången. . ; — Men, herr markis... Jag trodde . . .Sterny var ursinnig. — Dumbhufvud, kreatur! ropade ban. — Men den herrn har knappt hunnit utföre trappan. — Skynda då att ropa honom tillbaka, bed bonom göra sig besvär att stiga upp igen... gå, skynda... skynda! Kammartjenaren var knappt utgången förrän Sterny insåg sin öfverilning: Hans händer darrade, och han var nära att qväfvas. Han hade imedlertid tillfälle att återhemta sig under det latt kammartjenaren sprang eiter Prosper, hvilI ken han nästan tvang att stiga upp igen, så latt Leonce med fullkomligt återvunnen fattving kunde emottaga honom. — Förlåt, läste Prosper, att jag besvärat er jatt stiga upp igen, sade Sterny; men det var för att söga er, att det icke är på min befallning som uni blifvit bortvisad. — Åck, herr moafkis, det är jag som ärledsen sått hava stört er. I — Om ni kommit olägligt, skulle jag rent ju! hafva sagt er det; men ni kunde, då ni såg er bortvisad, möjligen tro att jag icke ville taga emot er, hvilket alldeles icke är fallet. I Derpå tiliade kan leende: Jo— Vi äro icke så oförskämda som man påIsår och som våra herrar domestiker vilja göra lOss.... Men tätt er då, Prosper. — Teck, bkerr markis; det är litet mitt eget sel, ty jag var just icke enträgen; jag är tillika med min hustru ute på bröllopsvisiter; bon jexite min svärmor och Lise vänta mig derI i I