Aftonbladet – 12 juni 1846, sida 1

Jo oo EESK ö FROM MORE VNDRGPTER är aldeles afbruten; en hvar bemödar sig att -Jförvandla sina bankosedlar i reda penningar, I men penningvexlare stäsga sina konto:; alla gö; romål äro afstannade. I Coimbra hafva stu.Identerna med oförskräckthet bitätt folket, att -Jafväpna det der garnisonerande 8:de jägar-regementet. Knappast 160 man af detta regemente bafva lyckats komma ur staden, ouch-de efter-Isättas af folket med sådan iiver, att de äfven Isannolikt tillfångatages. FRANERIKE. Krigsministern har erhillit en depeche från general Lamoriciere, som syneå bestyrka underrättelsen om franska fångarnes nedbug. ning, hvilka höllos bevakade vid Abd-ei-HKaders Deira. Berättelsen är afgifven af en fransk soldat, som Tlyckades undkomma bodbedet. Deiranr (d. ä. egentligen Emirens enskilda trossko!onn, der hans skatt, hans qvianor eller harem, reservtält, hästar, boskap, m. m. förvaras och beskyd.Jdas af en beväpnad styrka) uppsiöll sig icke Ilångt från Muleia, och fångarne lågo vid flodstranden, bevakade af 500 mn reguliera trupper. Den 27 April kom ett bref från Abd-elKader till lögret, och snart derpå tre ryttare, som afhemtade alla officerarne, under föregifT vande, att de voro inbjudne till en fest. Soldaterna fördelades i arabernas t:lt. Den undkomne soldaten säger sig hafva firgäfves varnat sina kamrater i tältet att ej sofva, emedan han tyckte sig finsa att något utomordentligt var å färde. Vid miduatten hördes på Jen gång ett rop af araberna, som var tecken Itill massakren. Han, som vokat, sprang då genast ut ur tältet, nedstötte med en knif en arab, som der mötte honom och flydde, ehuru hårdt eftersatt. Från en kulle, der ban stadnade, hörde han under en halftimma gevärseld, och skriken af mördarne och de mördade. Den 40 Maj hade han råkat de yttersta posterna af sina land:mäns trupper. I så väl Pärskammaren som Depuieradeltammaren hafva interpellationer egt rum till ministrarne, angående denna bedröfliga sak; men de hafva upplyst, att inga såkrare und-rrättelser ännu härom finnas, och att underbandlingar länge varit å färde om fåsgarnas utlemnande. Man skulle ej underlåta, att äfven nu begagna andra medel, yttrade krigsministern. : TYSKLAND. : NAR rån maristraten och bargerskapet att vara ledamöter i den nu sm ade generalsynoden i Berlin, om hvilken vi vände i gårdagsbladet, följer här nedan. I Berlia förberedes äfven en dylik protest emot det sätt, på hvilket man gått tillväga vid iekmäns utseende till synoden. . Det naturliga sättet hade varit, att låta församlingarne sjelfve välja sina fullmäktige; men i stället låter rezeringen de andlige autoriteterna utse dem. Det ligger i sakens natur, att under dylika förhållanden församlingarne ej kunna avse dessa s. k. representanter uttrycka församlingarnes åseter och tänkesätt. Som man känner höga vederbörandes smak, så hafva också dessa lekmän öfverhufvud blifvit tagna bland det Henugstevbergska partiet, till hvars kännetecken det hörer, att de till evinnerlig pina fördömma alla, som ej tänka lika med dem i religionssaker, dem de i slimänhbet betrakta från medeltidens synpunkt. Men vi återkomma till den ifråsavarande adressen, som är af följande lydelse: I en tid då, under misskännande af evangelii eviga kraft, och, såsom man förmenar, till dess skydd, ifrån ett båll allt uppbjudes, för att uteslutande upprätthålla en eter mennisko-uppfattning och satser för alltid formad tro, såsom den enda sanna och saliggörande, och våra härigenom i sina samveten oroade evangeliska församlingar intagas af en så mycket stör.e fruktan för bibehåliandet af den genom reformationen. vunna och genom unionen vidare utvecklade evangeliska fribeten,ju mera bristen på en från församl ngarne utgående representation blifvit a!lmänt insedd: i en sådan tid måste den öfvertygelse, som Hr ministern för andliga undervisningea ete. den 49 Juni 1843, vid kretssynodernes sammankallande, uttalade såsom sin, göra det mest glädjande intryck, nemligen: att den evangeliska kyrkan, såvida hon på ett verkligt och varsktigt sätt skall kunna hjelpas, icke blott ville ledas af kyrkostyre!sen, utan förnämlijast uppbyggas ur sitt eget inre li! och kraft, och att derföre en erundlig hjelp för de henne vidlådande brister icke så mycket kunde förväntas gerom de medel, staten kunde erbjuda, och den ordnande verksamheten från de kyrkliga autoriteternas sida, utan fastmera måste utgå från den allmänna insigten och erkännandet af det onda, och från föreningen afgemensamma krafter, men i synnerhet från församlingarnenr — Dessa ord, som fuano gensvar i våra evangeliska medkristnas hjertan, erhöllo förlidet år yiterligare och kraftig styrka genom H. M. Konungens förklaring till kommunal-autoriteterne i Berlin: alt kyrkan måste uppbygga sig ur sig sjef — äfvensom genom det sednaste landtdagsafskedet, der det heter alt irkallandet af lekmäa till den förestående :örsta generalsynoden redan blifvit anbealdt, — och berättigade till dea förhoppningen, att en ceneral-synod skule bildas, hvars icke audlige ledamöter skulle utses genom val af församlinj