Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 3

gra andra personer utanföre dörren till de rum, dit Lise tillika med sin mor dragit sig undan. Den unga flickan visade sig snart åter, änn blek, men lugn. Då hon mötte Leonces oro liga blick lade hon handen sakta på sitt brös och visade honom smycket, som nu hängde kring hennes hals, hvilket skulle betyda: — Man kar, hvad mat vill. Det smileende, som åtföljde denna rörelse var så ljuft, så undergifvet, att Leonce fann sig rörd. deraf. Det arma barnet hade utan tvilvel lidit, mycket lidit: för honom och för hans skull. Han ville begära hennes förlåtelse; och det till och med på kn5, för att visa henne att han var intagen af blygsel och bedröfvad öfver. alt hafva sårat henne. Lise hade återtagit sin plats bredvid sin mor. men som hon upphört att dansa, hade Leonee icke vidare tillfelle att nalkas henne. Han var bragt ur sin vanliga fattning, så att denna skara af gäster, som dagen förut skulle roat honom, såsom utgörande en rik samling af karrikaturer, nu föreföll. honom odräglig, i det den bindrade honom att genom utrop gifva sitt h erta juft. I detta ögonblick kände ban nästan beKof af att få gråta, och denna känsla angrep honom så häftigt, att han var nära att begifva sig derifrån. Men -han ville icke fara sin väg utan att till den svaga och milda varelse, han förolämpat, bafva framfört sina ursäkter; han nalkades derföre fru Laloine och sade med värdighet: — Om jag blifvit inbjuden till: denna fest endast såsom gäst, skulle jag iro:t mig kunna aflägsna mig utan, att taga afsked; men sisom ett af Prospers vittnen beder jag er, att fåaflägga min synnerliga tacksägelse för er godhet alt uti-er. familj upptaga en hederlig karl, som nästan tillhör min ezen.