Aftonbladet – 10 juni 1846, sida 3

— Jag tackar er, min herre, sade fru Laloine rörd, under det att Lise med ljuf hänryckning betraktade honom, jag tackar. er, ty endast er benägenhet för Prosper har kunnat ingifva .er så smickrande ord tör folk af vårt stånd: — Det ör hvsd jag här sett, som ingifvit mig dem, min fru, sade Leonce; och jag beder er vara öfvertygad om den sanna och uppriktiga aktning, jag byser för er och al!a medlemmarne af er familj. Sedan han ultalat dessa ord, vände han sig till Lise och gjorde en djup bugning, utan att se på henne. Han kunde således icke blifva varse Lises, af glidje strålande ansigte, men deremot såg han huru hennes hand af en ofrivillig rörelse lyftades, likasom för att fa tå hans hand soch tacka honom. . Han aflägsnade sig utan att betrakta Lise: först vid andra ändan af salongen vände han siz om öch fästade siga blickar på Lise, som med hanlen på sitt hjerta betraktade honom: Sålunda förblefvo de länge med ögonen fästade på hvarandra, begge glömmande hvar de vore och begge säkra att kunna läsa uti hvarandras bjertan. Då fru Taloin? tilltalade sin dotter, syntes denna uppvakna, likasom ur en dröm, men innan hon vände sig till sin mor, bade hon redan med-en ljuf blickoafskedat och tackat Leonce. Lejonet for sin väg, förvirrad och förstörd, han ville skämta öfver sitt tillstånd och kunde icke. Lises rena och kyska bild sväfvade-ouppbörligt för bonom, framhviskande denna förebråelse: -— ÖOiycklige! hvarföre bar du behandlat mig som du gjort? hvarföre har du gäckat det du visste vara ädelt och godt, som du gjort med min oskyldiga glädje? år (Forts. följer.)