Aftonbladet – 9 juni 1846, sida 1

sådane. Yr och brusande rullar Motala elf sin klara forsar genom detta landskap och kastar sij längst bort i det dunkla fjerran i Bråvikens ar mar. Här ligger, omgifven på ena sidan af Öster göthlands grönskende slätter och på den andra a Bråvikens blåa fält, staden Norrköping, hvitglän sande som en perla fästad på Amfitrites, af Her. tas lockar skuggade, panna. Norrköping. ligger något mer än en grad sydli gare än Stockolm; detta, i förening med den om ständighet att Kolmårdens bergskedja skyddar mo nordanstorm och kölden från polar-isen, gjorde at vegetationen i Norrköping ver vida längre försig kommen än i Stockholm. En iakttagelse, som något hvar under sina vandringar Pingstdagsförmiddegen hade tillfälle göra. Det gifves vissa kännetecken, omärkliga men 0osvikliga, hvilka redan vid första anblicken förkunna om ett samhälle befinner sig i blomstrande tillstånd eller icke. Om t. ex. ett stort antal eller de flesta husen i en stad äro svartnade, ramlade med ruttnade panelningar, affallen rappning och bortnöttmålning försedda; sådane. som man finne! dem — mycket närmare än i Venedig, då står stadens välmäga stilla, och om den går, så går den kräftgången. I Norrköping var allting nytt och starkt och glänsande och fernissadt, hvaraf jag drog den slutsats, att man i Norrköping har tillräcklig, både drift och kapitalstyrka till så väl nybyggnader som vederbörliga reparationer. En ändå mer hugpande syn var att man icke här, som man kunde förmodga i en fabriksstad, finner dessa utsvultna, bleka, i förtid vissnade gestalter, som i sina trasor vackla kring, like lefvande förebråelser emot kapitalistefnes rikedom. En välklädd befolkning, en verklig rikedom af vackra, friska och frodiga ansigten visade att Norrköping är en blanc dessa civilisationens sköna blommor, hvilka väx: upp i skuggen af fredens oliv.