Aftonbladet – 9 juni 1846, sida 1

kade betänkligt sitt bufvud. Afven Pingstaftonen hade varit torr och molnri. Samtidigt med östgöthavikingarnes ankomst till staden skockade sig moln på fästet, och knappt bade hvarje berserk uppnått det för honom bestämda bem, innan ett ymnigt regn började falla, hvilket sedan, under stor del af natten, svalkande fortfor. N Pingstdagen. Stig ned från Kolmårn på dess marmortrappa Och hvila dig i fältets blomstervoim; . Hör slagen inom jernets ådror klappa, Från Finspongs eldkrater ned till Boxholm På Bråviks bölja skeppets laster vagga Och flitens stad står upp ur strömmens fraggar. Poemet Östergöthland. Liksom vid Alpernes södra gräns den resande, efter mödosam vandrihg bland denna bergskedjas branter, plötsligt öfverraskas och betages af Mailands slätter, de der för hans tjusta öga utbreda sina af evig vår omflägtade lustgårdar, under det doftet af rosor och blommande oranger, medeist vinden, föres till den af snö och vinter omgifne vandringsmannens möte — så finnes, i nordlig hägring och följaktligen med betydlig ästetisk-och klimatisk rabatt, inom vårt fosterland ett naturskådespel af likartadt skaplynne. Sedan man, ända från Krokek vandrat i den skogiga fjälltrakt, som kallas: Kolmården, på branta stigar, öfverallt omgifven af en vild och ödslig barrskog, här och der helsad-af en vid landsvägen liggande stenoch rishög, uppkastad efter någon mördad resande, bvars klagan. ännu tyckes tala ur granarnes och tallarnes dofva susande — förändras, ofvanför Lilla Åby, som genom ett trollslag, utsigten, och med den känslorna. En slätt, känske den skönaste Sverge eger, ligger utbredd under den resandes fötter. Hjertat fylles af undran, stora tankar genomstorma själen, om denna, öfver hufvud taget, är mäktig af